Ödets höge Regent, Jordens och himmelens!
Kring hvars strålande thron, krönte af glorian
Och i blomstrande skönhet
Myriader af helgon stå!
Dig i sorgernas natt brinner min rökelse,
Dig ur törnenas dal söker mitt tårade
Ögas döende blickar,
Dig mitt flammande hjärtas suck.
Mäktig är Du och god. Tolka ej morgonens
Gyllne Solar Ditt lof? Skapare! blicka ej
Från den nattliga polen
Milda stjernor till Jorden ned?
Ack! din gifvande hand sådde, o Fader! kring
Vårens skiftande fält glödande rosor och
Nardusångande liljor,
Krönte hösten med drufvors guld.
Västans smekande vind, sommarns balsamiska
Anda, himmelens ljus, foglarnes samljud och
Källans tonande vågor,
Allt förkunnar hur god Du är.
Aldrig glömma Du kan, Herre! Din skapelse.
Ej att sucka och dö födde Du människan.
Nej i sällare verldar
Blomstrar kronan för Dygdens hopp.
Mig i ungdomens brand lockade njutningens
Rosenkransade bål, lockade äran, i
Magiskt bländande skimmer.
Ja, men Himlen för mig beslöt.
Pris Dess vilja dock ske! Vägen till stjärnorna
Genom mörker och qual mig han beteknade,
Genom striderna vägen
Till den eviga fridens hem.