Min goda tant, en adlig fru
Af gammal börd och gamla giktpassioner,
Dum högfärd, stora pretentioner,
Vill synas ung och skön; hvad tycker du?
Man skulle bara se den skalliga matronan,
Jag säger än en gång, man skulle bara se,
Hvad evigt jämk med hufvudbonan
Och kvittenkärnorne;
Och hennes hufvudbry att lyckligt under touren
Af ungdomens behag jemt träffa rätt naturen,
Dess synliga bemödande
Vid något större leende,
Vid skämtet och skalkaktigheten
Att icke dessa märken te
Af tiden och af vanskligheten.
(Jag målar något grannt kanske;
Jag mente kärn’gens fallna tänder.)
Än vidare du skulle se
De rika diamanterne,
Förmängde bland giktknölarne,
På hennes blå, välborne händer;
Och sen de äkta perlorne
Förskaffade från Orienten,
Af hennes salig man, den fromma presidenten,
År sjuttonhundra femtitre.
Du skulle hennes joller höra,
Se hennes skrynkliga och grånade behag.
Och hennes planer och förslag
Att dig förtjusa, att flig röra.
Och säg, min vän, hvad skulle du väl göra?
Ge kärngen den och den — och skratta – så gör jag.