Gudaskaran i all gamman
efter slutadt lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa af kanel.
Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med ifver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.
Juno värmde sina fötter,
fina, retliga och små,
knaprade på pepparnötter,
smekte moppa då och då.
Venus knypplade manschetter,
till julafton något spratt.
Gracerna på taburetter
hvar en vid sin båge satt.
Mars, som ögnade gazetten,
stötte hatten på tre kvart,
skrek, förtjust, till gudaätten:
“Bravo, bravo, Bonaparte!”
Herr Vulkan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr öfversten ibland.
Bacchus skalkades i yran,
glädtig, vek och känsloöm.
Febus gnolade vid lyran:
“Goda gosse, glaset töm!”
Merkur, sysslolös ej heller,
gaf ut order till supén.
Astrild sög på karameller
och red käpp på kaducén.
Gamla fröken med egiden
höll ett kort och lämpligt tal
öfver pojkar nu för tiden
utan aga och moral.
Men så när jag satt åsido,
att också en annan pilt
sprang på golfvet med Kupido
och for fram än mera vildt.
Det var Dårskapen, en broder
till hans lilla kärlighet,
alstrad utaf samma moder,
men en skurk, som hvar man vet.
Först en lek och så en träta,
mellan pojkar vanlig sed!
Lilla Astrild fick ej äta
karamellerna i fred.
Lugg och knuff i hår och hufven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — hvad tycks — den lufven
klöste Astrilds ögon ut.
Skrik i tak, alarm och väsen,
svimning, eau-de-luce och gnäll;
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!
Ryck på axeln, svaren korta…
Venus skrek: “Finns intet råd?” —
“Ingen hjälp… pupillen borta:
pojken blir stenblind, ers nåd!”
Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalf; men midt i faran
öfverguden tystnad bjöd.
“Blodig hämnd,” så föllo orden,
“gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinda bror!”
Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!