Nils Anderssons visa.
Ja' fråger hin ätter Harrgåls-Ola,
Ja' får fäll klåcke så väl som han:
Å inte bocker ja' mej till jola,
Fast ja' ä fatti å han ä grann.
Han går må råck åttå fine kläe,
Å grofve vammle har bare ja';
Han äter såggel ja' äter skräe ,
Men ja' vill int' vare han ändå.
Foll har han halsduk må granne broscher,
Men den ä snodd kring en brännvinstratt;
Foll har han stöfler mä pompgaloscher
Men tong ä foten å bene matt.
Å när vi kommer i majstångsdansen,
Då får en se hvem som licker ä:
Ja' spänner högt te den tredje kransen.
Han får int' läggen opp öfver knä.
Å bjur vi opp e å samma jänte,
Så vet'la tusan, hvalls dä bär te.
Men grannlåtts-Ola, han får allt vänte,
Tess fattig-Nisch tatt en sving ell' tre.
Vesst frier han nu te Harrgåls-Bålla,
Den vänste jänta på femtan mil;
Men inte raker ho' bål i stolla
Å tar en tåcken bränvinssil.
Ja, håger nåck, holls ho nagga åt mej
I Ransättskörka en gang i fjol;
Ja' ble så skrofgla, att — Gu' förlått mej —
Hva' pastern sa', hörd ja' allri ol.
Ja' mins nock ågg, holls ho bliga på mej
I sistras, när ja' va te patron;
Ja' tänk' di yja skull riktigt flå mej,
Å hjerte donk som a slag' på lo'n
Å foll ja' håger , hva ho sa te mej
I går när Ola låg full i staal:
ȁ, tror du, Nisch, att den der blir ve mej,
Så ä du vesst lite trinn i skaal».
Då kom patron, å han sa så hära:
»Min kära Nils, är du ut och går?
Det vraket Olof kan jag ej bära;
Du blir min statdräng till nästa år.»
Hej dunskkridon, dä va mjolk i kolla!
Kom nu ä skäll mej te intnå' ha!
Te åre gifter ja' mej mä Bolla
Å köper klåcke i Filpesta'.