Ingri ä så vän å rar,
att hvar enda gut vill ha’a;
sålless ä den saka klar
att, Gu nå mej, int får ja’a.
När e jänte har, som ho,
te å välje blann så möcke,
kan en fôll int gärne tro
att ho tar ett blaggernsstöcke.
Om ho ble så ful ändá,
så att ingen ann vill’ ha’a!
Då, om mej ho ville ha,
skull’ ja’ int var’ sen te ta’a.
För nåck ä ho vän te se,
dänne fine, rare päla,
men dä vill int lell ty te
mot hva ho ä vän i själa.
Däfför fing’ ho gärn’ bli ful,
så di annre ging’ ifrå’a;
håcke ho vôr’ rö äll gul,
gjord’ dä samm’, om ja’ kunn’ få’a.