Hjältar, som bedjen, striden och blöden!
Vaknen! ty bräckt är seklernas graf.
Döden ger seger, seger ger döden,
Kraften ger Han, som fordom den gaf.
Stridernas åskor tunga ljunga,
Segrarnas hymn, de unga sjunga.
Minne! O främst bland lagrarna sätt.
Hjältens på Lützens blodiga slätt!
Fallen J kämpar, som han, och förblöden!
En ära, som hans, ej dör i döden.
Se, hur han ordnar Svenskarnas leder!
Hör, hur hans stridspsalm i gryningen ljöd!
Morgonens dimma sitt täckelse breder,
Solen ej gerna vill lysa hans död.
Sent hon sin stråle tänder, — vänder
Bort den med skräck från Lützens bränder.
Ljuset och mörkret sin tvekamp idag
Kämpa i Lützens blodiga slag.
Kommande åldrar! O bedjen, O biden!
Er gäller den hårda, den heta striden.
Gustaf! Du föll, — ditt verk skall ej falla,
Stundernas praktverk må ramla till grus!
Tag på din dödsdag ed af oss alla,
Lifvet att offra för seger och ljus!
Skuggorna gladt vår skara svara,
Grafvarnas ljud må oss klara vara!
Fosterland! kräfver du sönernas blod,
Dig vi det gifva med leende mod.
Trygga vi framgå mot hotande öden
Och visa, att Gustaf, ej dog i döden.