Nannas siska i sin bur,
Re'n vid solens gryning vaken,
Qvittrar kärlek och natur
Med den ömma maken,
Flaxar, ömsom kär och rädd
För den lilla kaxens ifver,
Strider svagt och eftergifver,
Reder till en liten bädd.
Nanna några suckar drar,
Lägger sysslan bort så sakta,
Närmas att det lilla par
Rörd och tyst betrakta,
Vet ej just att skäl sig ge
Hvarför hennes kinder brinna,
Hvarför hon så ljuft skall finna
Att två fåglars lekar se.
Men de ömma känslors gud
För dess hjerta tyckes hviska:
»Snart skall Nanna ock bli brud
Liksom hennes siska!»
Nanna pysslar om de små,
Hackar ägget med persilja,
Tänker: »Astrild, ske din vilja —
Clas i dag mitt ja skall få!»