Uppå ett gammalt gods, ett arf af gamla fäder,
en skinntorr greflig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.
En dag — Gud vet hur det var fatt —
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
af hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
Om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon,
kanske det gaf min gikt en liten diversion;
och fast ej denna dumma flundran
förstår en fin konversation,
så får min lunga en motion,
och detta stackars våp skall falla i förundran
att höra på min extraktion.
“Susanna” — sade hon — “du sopar denna salen,
och sopar den mest alla dar,
du ser de konterfej, den har,
men gapar, som du vore galen,
och ej vet af hvad folk du spindelväfven tar!
Hör då… Till höger främst, det är min farfars far,
den vidtbereste presidenten,
som kände flugors namn på greska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
en metmask ifrån Orienten…
Nå, den där nästintill — af våda satt i vrån —
är salig fändriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp,
som sju slags stångpiskor fann opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp;
— hans grafvård resas skall af marmor —
Det här är till min mor, grefvinnan, en fru farmor:
hon var uppå sin tid för skönhet vidt i rop
och — som det verkligt händt, och icke är en sägen —
halp drottning Kirstin kröningsdagen
att häkta understubben hop…
Nu, den där damen i mantiljen,
det är min grandtant, kära barn;
och den där gubben med talar'n,
det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själfva ryska tsarn…
Det där porträttet sen till vänster
är salig öfversten, min man.
Hvem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
i rapphönsjakt, om icke han?…
Men se nu väl på denna damen
i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär,
se hitåt — inte på den där —
hvad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
Se, hvilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blef en kväll i denna skönhet kär.
Men hon var dygden själf och började att fräsa
och kungen underdånigt snäsa,
så att han blef helt flat och sade: ’Ack, ma chère,
bevars hvad hon är fasligt fjär!’…
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna…
Nå, ser du inte hvem det är?
Hvad… känns jag inte strax på denna stolta panna?” —
“Men, kors bevars väl,” skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
“skall detta vara hennes nåd!!!” —
“Hvad! skall det vara? Hvad! hvad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
Hvad harm! — men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!”
Grefvinnan fick på stund en ny attack af gikten,
och det är alltihop som lärs af denna dikten.