Jag ler — o gudar, Nöjets gudar!
er anblick föder mig på nytt:
I mina tankars klädnad bytt
från sorgedok i glädjeskrudar.
Som jorden vid den tända dag
i solens länta färgor prålar,
så från ett klarnadt sinne strålar
det ljus, som stundom med behag
vår lefnads nakna öcken målar.
Jag ler — Fly bort, du dårars här,
som dig med själfgjord smärta sårar!
Oskära ej med dina tårar
den vers åt Löjet helgad är.
Fly, att af dagens ljus förgäten
i skrefvors natt bland ufvar bo;
och våga ej med dina läten
att störa mina kvädens ro!
En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
hvars blick en afgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. —
Han, som i vårens blomma ler
och uti västans fläktar andas
och uti drufvans nektar blandas
och genom solens blickar ser;
hvars röst Glicere på harpan spelar,
och han, som eld och sötma delar
åt hvarje kyss, som hon mig ger …
hvad? — skulle han till tack begära
en kalk af mina tårars flod?
Han själf, så lycklig och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? —
Mitt bröst förbannar denna lära.
Glicere! skön är du, himmelskt skön!
Roslin förgäfves duken breder,
och L’Archevêque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
Glicere! men än ett enda fattas,
det utgör själen af din prakt:
af ögat du gudomlig skattas,
men hjärtat har ej något sagt.
Ditt lof från alla läppar flyter:
hvad glans, behag och smak och skick!
Du ler! — I samma ögonblick
vårt lof i kärlek sig förbyter.
Säg, Bubo! hvilken förmånsrätt
ditt väsen öfver djurens höjer? —
“Jag har förnuft.” — Det säges lätt,
men månn det lika lätt sig röjer? —
Du sofver, äter och blir mätt;
du röres, lider, älskar, hatar;
du åtrår, njuter, leds och ratar:
”i ett så upphöjdt tänkesätt
känn,” säger du, ”min gudaätt.
Hvem delar mina ärestoder?” —
”Jag“, svarar Apan, ”jag, din broder” —
Förr skulle du med skäl berömt
ditt tungomål, din konst att stoja;
men ack! hvi har man så fördömdt
gjort mänska ur en papegoja!
Ett skäl af heligare makt
du snart för våra ögon ställer:
har icke själfva skriften sagt,
att du i välde som i prakt
mer än den stumma fänad gäller,
som hon din spira underlagt? —
Men när det svultna lejon slukar
ditt majestät med hull och hår,
månn ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa!
Hvad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej, hör af mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler, du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem af löjet känns igen.
Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg, när du dem kallar vilda,
hvad detta skällsord billigt gjort?
Månn brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? — Nej:
helt visst i deras grofva seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se — de skratta nästan ej.
En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr, så är den nu.
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt hvad som händt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta öfver ondt och godt.
Om en af mina vänner frågar,
hvem mest af dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
”De voro narrar båda två.”
Allt har sin tid, men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
hvad mänskligt är bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel att löjet hämma,
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma,
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter,
som icke rörs vid uslas nöd,
och, då han delar dem sitt bröd,
af vällust icke tårar gjuter!
Men våren följer vintrens spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
af egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde,
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas öfvervägde.
Kom då, du Löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla lifvets skiften
och lär mig ta ett glädtigt hopp
på brädden af den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväfva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för er gissel bäfva;
men söken väl ert utbrott kväfva
i sällskap med en högborn tok.
Hvi kan jag ej tillfyllest bäfva
att bland de stora vara klok?
Hvem skall jag först mitt löje skänka? —
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de höga först bele.
Ack! när jag deras lif beskådar,
så fullt af laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, lifvets skal förgyller,
då masken själfva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belefvad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma
och slutas med ett ”vare sagdt”;
den träldom hos en öfverherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
som säljer fosterlandets lycka
mot rätt att i sin mån förtrycka
och sig med band och stjärnor smycka
och dunsta muscus och förakt;
den svarta list, de djupa ränker,
som döljas under vänskaps larv;
den skyddningsblick en Midas sänker
till dem, som snillet fått i arf …
när jag hos er, I lyckans söner!
så mycket argt och uselt ser,
jag all er brist och dårskap röner
och utaf harm och ömkan ler.
I Levi barn, tan intet illa,
om jag åt eder skratta törs!
I mån ju nöjas att förvilla
det folk, som rikta kan er börs.
Men jag, tyvärr, som intet äger,
hvaraf man tionde kan få,
hvad jag i fåvisk blindhet säger,
må ljusens barn ej akta på.
Jag må ju le, när I prediken
om denna snöda världs förakt
och likafullt med allo makt
för gunst och vinst och vällust fiken.
Er vård att våra själar söfva
med hopp om evig himlaro,
och jorden till er själfve röfva,
och själfve njuta, då vi tro;
ert helga hat, hvars vreda vågor
ej nånsin stillas i er själ;
ert kristna nit att för vårt väl
oss skära genom blod och lågor;
och allt det andeliga gräl,
som plär en pöbels lättro gäcka:
allt må ju med fördubbladt skäl
till löje mer än vrede väcka.
Åt er, åt er, I tidens lärde!
jag ofta hjärtligt skrattat har;
åt edra frågor utan värde
och edra meningslösa svar;
ert raseri att allt förklara,
ehvad som händt och aldrig händt;
er blinda vördnad att försvara
hvad ålderdomen tänkt förvändt;
er konst att öfver hårstrån kifva
och skrifva, skrifva, skrifva, skrifva,
i kors och tvärs och med och mot;
att känna noga jordens klot
och hvilken väg dess rullning tager,
men ej den kraft som hjärtat drager,
och ej dess brist, och ej dess bot.
Hvad mera löjligt än er möda
att här ert lif i brist föröda
för ärans lif i minnets sal? …
Men hvem kan räkna stjärnors tal
och all den lärda dårskaps gröda?
Om du med Voltaires dubbla lif
och Voltaires skicklighet att gäcka
ej ägde annat tidsfördrif,
så skulle mödan dock förskräcka
och dina dar för litet räcka
att teckna upp en litani
af allt det lärda vurmeri,
som visa hjärnor kläckt och kläcka.
Du poetastrers magra kön,
som lärt, till dina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
åt dig jag skrattat mången timma!
Skryt icke, Grekland! skryt ej mer
af din gudomliga Homer,
sen Sverige i sitt sköte äger
den honom vida öfverväger.
Den gamle i sin Iliad
blott då och då man nicka funnit,
då vår den höjd i konsten hunnit
att snarka i hvarenda rad. —
Skryt ej utaf din Sapfos sånger,
som störtat sig på Leucas bank:
den svenska var ju tusen gånger
mer ful och mera älskogskrank. —
Om Æschyls röst de grekers öra
med sådan styrka kunnat röra,
att deras fruar missfall födt
och deras barn af skrämsel dött,
bör det vår undran mindre göra:
hvem blir ej snart i själtåg bragt
att Träskets dramaturger höra?
Då Æschyl slog med åskans makt,
de med narkotiskt gift förgöra. —
Hvi har jag ej, o Pope! din hand,
att i en Dunciad betvåla
den mängd skriblerer i vårt land,
som med Apollos lager pråla?
Och du, de sköna dårars släkte,
ack! skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte,
att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som, vant vid plumpa seder,
dig för sitt fall beskylla plär,
dock måste medge till din heder,
att du vår fot till afgrund leder
så ljuflig väg som möjligt är.
Allt hvad du tänker, hvad du säger,
din svaga dygd och täcka brott,
allt är så läckert och så smått,
allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
en Boileau mot din ära kväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
gaf honom fulla skäl att smäda.
Ditt djupa vett, din säkra smak
att om den benigaste sak
uti paryrens högmål döma;
din konst att under blomster gömma
ditt afundsfulla hjärtas svall,
att genom om och men berömma,
och utan kärlek synas ömma
och under brånad synas kall;
ditt yra skämt, ditt kvicka joller,
där du ej själf din mening vet;
ditt svek, din söta trolöshet,
som sällan vår förtviflan våller,
och dina nyckers flyktighet;
din list, som råder öfver styrkan,
som gör din herre till din träl: —
ack hvad oräkneliga skäl
till lof och löje, hat och dyrkan!
Men du, hvars hand, så djärf och svag,
med högmod andras dårskap risar,
månn du väl själf, min lilla Jag!
månn du väl själf vid sannings dag
en mindre löjlig skapnad visar?
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se, hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt egit hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, hvilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Hvad usel smak, hvad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Croesers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? …
Håll upp! — Jag nog min dårskap ser;
jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själf i tysthet ler.