Stolt, majestätlig, i ljusets silfverskrud
satt på sin tron, å den höga Kräftans
glödande himlafält, dagens drott.
Under låg dälden, i glans försmäktande;
och med osläckelig törst drack gudens
brännande blick dess näringssaft.
Klädd icke mer i vårens friskare
färgor af ungdom och lif och glädje,
låg hon och tillbad i härjarns brand.
Icke dess blomstrande barm mer lockade
fjärlarnes kyss, icke mer från klippan
dansade källans silfvervåg.
Upprätt ännu stod blott den ädlare
dristiga cedern, och med sin skugga
stärkte de tynande växters lif.
Sådan är välgörarns lön, och afundens
blindade syn: denna låga hopen
smädade högt mot cederns skygd;
ropade: “Du är den, hvars famnande
grenar utsuga vår moders mjölk och
skyarnes tårar och daggens must.”
“Vore ej du,” sade väpplingen, vickande,
“reste jag ock min stam i molnet,
sträckte jag ock min rot till Styx.”
Rytande kom orkanen — O ädle! du
kämpade, stod; kom tyst i natten
nidingens lömska stål — du föll.
Guden i antåg — och nu så res dig, o
väppling, och möt hans blick! — Men redan
ligger du — ack! ett vissnadt strå.
Kom så en vandrare, trött, och sökte den
ryktbara blomstrande däldens skugga,
sökte, och fann — en ödemark.