Jag saknar all min fordna kraft —
Min vän, jag nalkas ålderdomen
Af hull och vador, som jag haft,
Hvad är mig öfrigt? Endast stommen.
Skumt blir mitt öga dag från dag,
Mitt öra döft för ljufva läten
Och smältningen allt mera svag
För ostron, biffstek och klenäten.
När raska bröder fröjda sig
Och tömma bålens sista droppa,
I nattrock jag förlustar mig
Bredvid en spilkum hafresoppa.
När hvar och en med sin mamsell
Om kärlek och nöken qväder,
Så ansar jag min fontanell,
Spår nederbörd och ruskigt väder
Och talar, enligt år och pligt,
Om ungdoms-oförsigtigheten,
Gör vid hvart anfall af min gikt
Ett loftal öfver måttligheten.
Dock ej att jag uti min själ
De glada bröders ro fördömer:
Knappt är podagern ur min häl,
Förr'n sjelf jag ålderns tyngd förglömmer.
Då manar känslan i mitt bröst
Att glädjen med de unga prisa:
Jag stämmer upp min gamla röst
Och dricker vid en glädtig visa.
Nej, fruktom icke ålderns dar —
Blott afund gör dem mörka, tunga.
Mitt hjerta ännu sällhet har,
När andra om sin sällhet sjunga.