Bevars, hvilket fläng både ute och innan…
hos prästens hvad stoj och hvad stök!
Ett bud hade kommit, att nådig grefvinnan
tänkt göra ett middagsbesök.
Pastorskan höll råd med sin dotter Lovisa
om ordning på dukning och fat:
hon ville sitt kokvett vördsamligen visa
med ståtlig välfägnad och mat.
Nu dammades salen och gamla porträtter,
stamfädren förnämst däribland:
matronor med nattyg och snörda korsetter,
och präster med biblar i hand.
Pastorskan påklädde sin långkoft af siden,
herr pastorn sin bästa peruk,
Lovisa sin dräkt, som den framfarna tiden
hvar årshelg kom endast i bruk.
Nu syntes grefvinnan och fröken vid hagen;
herr pastorn till mötes dem gick
med ideligt jänk på kaftanen och kragen
i städadt och prästerligt skick.
På trappan, med nigningar täta och djupa,
stod prästfrun så gladlynt i soln;
och dotter och mor foro ödmjukt framstupa
att kyssa den grefliga kjoln.
I salen de högborna främmande trädde;
herr pastorn med bugning och krus
beskref, hur man underdån' hjärtligt sig glädde
af äran, som skedde hans hus.
Det grefliga herrskapet fördes till bordet,
Guds gåfvor det feltes ej där.
Grefvinnan så nedlåten nådigt tog ordet:
“Bevars, hvad ni gjort er besvär!”
Pastorskans anrättning hon täcktes beprisa,
fann dillköttet läckert och ungt,
berömde ostkakan och brydde Lovisa
för husets vällärde adjunkt.
Och fröken, med fingrar som snön att förblinda,
en vinge af kycklingen bröt
och matade stundom sin sköna Belinda
och föga af rätterna njöt.
De förnäma gäster med blick på hvarannan
bemärkte herr pastorns gestalt
med knifven i steken och svetten i pannan
och trugning och bugning vid allt.
Pastorskan tog skålen med smultronen bräddad:
allt var så hjärtinnerligt undt.
Hvar tallrik hon bjöd som en ättehög bäddad;
allt rikligt, tillräckligt och rundt!
Med klenät och strufvor och pontak och skålar
på tiden så länge drog ut:
det grefliga herrskapet satt som på nålar;
men ändtlig tog måltiden slut.
In kommo nu plantor, solbrända och feta,
framförda af mor och af far.
Och nådiga frågor hvad ungarna heta,
och tröga och tölpiga svar.
Pastorskan, så ärbar med korslagda näfvar,
kom fram med en stämma så mjäll
med tal om Lovisa och sysslor och väfvar…
och kors, hvad den flickan var snäll!
Lovisa begapade frökens garnering
och bjäfset kring kjortel och barm,
med spekulation på en dylik stoffering
till granngålsmamsellernas harm.
Nu framböd hon kaffe ur kannan, som blänkte
i gammal siratlig fason;
och öfver herr grefven, som fordom den skänkte,
höll pastorn en parentation.
Om stora bedrifter nu skar han i växten
med vältaligt krångel och bråk,
och kryste förståndet och späckade texten
med skriftenes heliga språk.
Med anständig suck för den saliga döda
grefvinnan tog näsduken opp,
en artighet sade för prästfolkets möda,
bjöd af sked och tog sin salopp.
Och pastorn nu grefskapet följde till linden…
hans sedsamma dotter och fru
nu nego vid trappan, vid porten, vid grinden
och stå där och niga ännu.