Drufvans flod och Bellmans toner
Jemna alla plågors strid.
Se! Madamen med citroner
Kommer just i Grefvens tid.
Kors bevars, hur’ Gumman prålar,
Och en skrynklig Sköldmö målar!
Har hon pantat eller länt
Den der Tapperhetsmedaljen? —
”Nej! den har jag i bataljen
Ärligt vid Svensksund förtjent.” —
Sällsam Amazon! Berätta
Oss sin hjeltedat! — ”Jo, jo,
Ibland år nog mins jag detta:
Sjuttonhundra-nittio.
Då, när Ryssen tänkte fånga
Skärgårdsflottan, fingo många
Svenska Gossar lukta krut;
Nyss jag blifvit gift den tiden;
Men, förr’n smekmån’ var förliden,
Drog min Flink i örlog ut.”
Var just ingen fogelskrämma
Den der tiden: — ensam satt
Jag i torpet, måste hämma
Saknaden båd’ dag och natt.
Städs jag hörde kulor smälla,
Suckande! Nu lär det gälla
Stackars Flink! Artillerist,
Ständigt, vid kommandotonen,
Han servera’ vid kanonen,
Tände an båd’ först och sist.”
”Hej, courage! jag var en snärta
Utan barn och utan sorg,
Hade kinder, likså hjerta,
Som Borsdorfern i min korg,
Flink han var min enda tanka
Och jag drömde: På en planka
Dn och jag! Må vågens brant
Heldre mig i djupet draga,
Än i stugan ensam klaga! —
Följde tross och proviant.”
”Förlig vind i seglen spelte;
Snart Svensksund jag skåda fick.
Ondt och godt jag gerna delte
Med min Flink, hur’ ödet gick:
Honom glad om bord jag följde,
Under relingen mig döljde —
Men — i striden hetast, då
Snart hans blod, hans hjerna stänkte
På mitt bröst, — kryp fram, jag tänkte,
Tag musköten och gå på!”
”Tåren fick ej tid att falla,
Antringen var börjad re’n:
Bomber fräste, kulor knalla’,
Bajonetten purprad sken
I min hand, af Ryssblod tvagen,
Flink blef hämnad. Slug, den dagen
Cronstedt gick ur fällan ut.
Stora Mogol måst’ förlora
Femti skepp, med små och stora,
Tre dertill, så var det slut.”
I rapporten när med ära
Ock mitt namn till Kungen hann,
Fick jag segrens tecken bära
I blått band, liksom en ann’.
Trumf i högsta färgen sedan
Ofta vexlat har, — men redan
Har jag sjungit ut, och går.
Korgen på den gamla armen
Är ej lätt i sommarvärmen.” —
På medaljen föll en tår.