Vårvindar friska
Leka och hviska,
Lunderna kring, likt älskande par.
Strömmarne ila,
Finna ej hvila
Förr’n ner i djupet störtvågen far.
Klaga, mitt hjerta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör,
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.
Hjertat vill brista —
Ack! när den sista
Gången jag hörde kärlekens röst:
Afskedets plåga,
Ögonens låga,
Mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud,
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.
Natten så fager,
Ljus som en dager,
Göt öfver skog och bölja sin glans.
Elfvornas vingar
Glänsande ringar
Slöto kring ängens tufva i dans.
Suckande hjertan, suckande lund,
Smekande ord och saligt förbund!
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte
Vakan kring berg och dal.
Ack, att vid polen
Midsommarsolen
Tusende år bortsofvit så sällt!
Hastigt hvem kallar?
Krigsbudet skallar
Fjerran ifrån: ”Till vapen!” så gällt.
Nu var ej tid hos flickan att bo,
Löftet han gaf om kärlek och tro;
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.
Hurtigt på slätten,
Med bajonetten,
Snabb som en ren, han ilade ned;
Der, ibland fanor,
Flygande svanor,
Klingande spel, i blixtrande led,
Rak som en tall, han höjde sig opp,
Såg jag hans bild vid tårarnas lopp.
Strömkarlen spelte,
Sorgerna delte,
Suckande, berg och dal.
Snart han marchera’ —
Kom aldrig mera
Åter till hemmets brudliga tjäll.
När af min Modig
Vålnaden blodig
Sväfvar på vesterns rodnande fjäll,
Klaga, mitt hjerta, klaga! — O, hör!
Vallhornets klang bland klipporna dör:
Strömkarlen spelar,
Sorgerna delar
Vakan kring berg och dal.