Bleknadt och kallt var lifvet,
Sedan de Honom miste,
Skeppet var väderdrifvet,
Vandrarn sin väg ej visste,
Mördad är herden vorden,
Ensam och skygg är hjorden:
Efter den store döde
Världen är öde.
Kvällen står mörk i dalen,
Himlen ur skyar gråter,
Samman i nattvardssalen
Sitta de elfva åter.
Stilla vid aftonstunden
Susar i brödrarunden
Djupt genom hvarje sinne
Mästarens minne.
Dörren är lyckt, ty fara
Hotar ännu hans vänner,
Hotar den stilla skara,
Hvilken hans namn bekänner.
Gryende hopp, som bäfvar,
Dock genom rummet sväfvar —
Simon ett budskap bådat:
Herren han skådat.
Sorg som all fröjd förnekar,
»Allt var en villa» säger;
Klentro, som ängsligt tvekar,
Bidande öfverväger.
Så, medan sorlet tiger,
Fram han i kretsen stiger,
Famnen åt alla breder:
»Frid vare eder!»
Heliga aftontimma!
Tiden din bild ej skymmer.
Kom att förklarad glimma
Under vår själs bekymmer!
Mästare, träd, som förr en
Gång, genom lyckta dörren!
Tala som förr, jag beder:
»Frid vare eder!»
Tvekan de bäste plågar,
Tviflet vårt sinne lycker,
Thomas ej hoppas vågar,
Klentron sig vishet tycker.
Kom genom lyckta hjärtan,
Bringa den frid i smärtan,
Hvilken ej världen gifver,
Men som förblifver!
Kom att Dig uppenbara
Nu, när de ting, som stunda,
Ofta en vilsen skara
Tvekande tycks begrunda.
Säg, när vi oss förvilla:
Salige de, som stilla
Tro, i en tid af våda,
Fast de ej skåda!