Den, som vinner, vill Han gifva
Äta af det dolda manna,
Han ett himmelskt namn vill skrifva
På den saliggjordes panna.
Den, som genom jordens öden
Varit trofast intill döden,
Skall, där Salems harpor tona,
Evigt bära Lifvets krona.
Ho är den för Herren träder
Vid den stora morgonväkten
I de hvita bröllopskläder,
I den skimmerljusa dräkten?
Det är den, som korser tagit,
Den, som sina kläder tvagit
Med det helga blod, i hvilket
Blir beredt det rätta silket.
Den, som vinner, skall få blicka
Evigt in i fridens rike,
Skall för intet där få dricka
Lifvets vatten utan like,
Ingen natt skall vara mera,
Sol och måne ej regera:
Ljuset, som det templet hyser,
Blott från Gud och Lammet lyser.
Sälle de, som sorgedoken
Bytt mot kronor ut och palmer,
Hvilkas namn Han skref i boken
Och som sjunga segerpsalmer!
Slut är tvifvel, slut är fara,
Ingen död skall mera vara,
Hvad vi mist skall återvinnas,
Där ej tid skall längre finnas.
Den, som vinner, skall Han kalla
Till den nattvard Han bereder.
Ett Jerusalem skall falla
Strålande ur skyar neder,
Där vid Herrens helgedomar
Lifvets trä för evigt blommar.
Intet törne mera sårar,
Herren torkar alla tårar.
»Se, jag kommer!» — Gif mig skruden,
Red mig, Herre, till Ditt möte!
Anden säger »kom!» och bruden
Ilar till sin brudgums sköte.
»Se, jag kommer!» — Åren lida,
Sekel efter sekel skrida.
Bli de flere, bli de färre,
Bruden väntar. Kom, o Herre!