Så hett skiner solen på Nilvågen ner,
och palmerna ge ingen skugga mer.
Då griper oss längtan till fädernejorden,
och tåget församlas. Mot Norden! Mot Norden!
Och djupt under föttren vi se som en grav
den grönskande jorden, det blånande hav,
där oron och stormen var dag sig förnyar,
men vi fara fria med himmelens skyar.
Och högt mellan fjällen där ligger en äng;
där nedslår vår skara, där redes vår säng.
Där lägga vi ägg under kyliga polen,
där kläcka vi ut dem vid midnattssolen.
Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Där hålla gullvingade älvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i kvällen,
och dvärgarna hamra sitt gull in i fjällen.
Men åter på bergen står Vindsvales son,
och skakar de snöiga vingar med dån,
och hararna vitna och rönndruvan glöder
och tåget församlas. Mot Söder! Mot Söder!
Till grönskande ängar, till ljummande våg,
till skuggande palmer står åter vår håg.
Där vila vi ut från den luftiga färden,
där längta vi åter till nordliga världen.