Det var en sen novemberkväll
år åttatiotvå,
då storken kom till prästens tjäll
och klappade uppå.
Han hälsning bringade och bud
till makarne på Kyrkerud —
och snart där låg i vaggan
en pilt med ögon blå.
Kring knuten svepte blåsten kall
inunder stjärnklar sky,
och öfver kvarnbäcksrännans fall
stod månens svaga ny.
— Och timma kom, och timma skred,
men utåt snöig byaled
kaplanens lampa lyste
från ruta fäst i bly.
Han undrade, där tyst han stod
vid fönsterpostens list,
hvad i en framtid förestod
den lille som kom sist. —
Hvad öde månde varda hans?
En värja? En magisterkrans?
Kanhända tiggarstafven
i fattigdom och brist?
Men in i kammarn näst bredvid
han sakta smög på tå
där, mor och son i stilla frid
nu slumrade de två —
Han satte sig vid bädden ned
och trampade på vaggans med,
och öfver rynkad panna
en ljusning drog sig blid
Han skådade i fadersfröjd
på barnets späda drag
och lyddes, öfver kudden böjd,
till jämna andedrag —
Och timma kom och timma gick,
då föll som töcken för hans blick
och ögonlocken sjönko
vid pendelns jämna slag.
Han drömde att i Lundagård
han stod ännu en gång. —
Han hörde ljungande ackord
och ungdomsfyllig sång,
en härlig sång, och underbar
en klingande och malmfull klar,
en sång om Sveas ära
ur grekisk pelargång.
Och skalden kom, en ljus gestalt
med löjen på sin mund —
och vårsol sken och drifvan smalt
från karg och stensatt grund
och seklets ande, dristigt fri,
tog hamn i rytm och harmoni,
båd’ slott och koja lyddes
till diktaren i Lund.
Han sjöng om bondens runosvärd
som kungadottern vann.
Han sjöng och öfver häpen värld
ett klangfullt eko hann. —
Han sjöng — och genom korens kvalm
där dallrade en framtids psalm.
En siande Esaias
hvars öga hänryckt brann.
På lifvets ljusa middagshöjd
han gripit lagern fatt,
men när i solig sommarfröjd
på blomsterbädd han satt
en mjeltsjuk svartalf bet sig fast
i hjärtat, strängaspelet brast
och det vardt natt i hågen
en dyster vanvettsnatt
Väl gläntade det än en stund
ur rämnorna i skyn,
men sången skalf å bleknad mund
och dunkel var hans syn.
När kvällen kom, en molnfri kväll
det ljusnade — och stilla, säll,
han slocknade som dagen
vid solklart aftonbryn.
Kaplanen vaknade. — Och då
var morgon alla re’n:
därute lyste himlen blå
och snöig granens gren.
En sällsam dröm. — Han såg sig kring
på sina nötta bohagsting —
och öfver piltens vagga
novembersolen sken.