1.
En syndig man, som låg i syndens dvala,
En himlaröst så hörde till sig tala:
»Vak upp! Vak upp! Hör ordet, som hugsvalar;
Se, vilket ljus beskiner berg och dalar.»
2.
Vems är den röst, som går till hjärtegrunden?
»En ängels från de himmelska förbunden.
Ack, sov ej mer! Med tunga, mer ej bunden,
Sjung Herrens lov den sköna morgonstunden»
3.
Ett sorgfullt bröst har ej en ledig tunga,
I själanöd ho kan med glädje sjunga?
Bland jordens barn, de gamla som de unga,
Är nöden stor, ty synder oss betunga.
4.
»När syndaren vill sig till Gud omvända,
Gud honom hjälp av höjden lovat sända.
Säll är du, själ! Gud ser till den elända,
Han ock för dig skall livets ljus upptända.»
5.
Den syndige stod upp. Hans kval fick lisa,
Hans håg blev varm, sin Gud han ville prisa,
Han över sig ett himmelskt ljus så lysa,
Och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa:
6.
Misskundlig Gud, låt nådens sol upprinna,
Att för dess ljus må syndens nöd försvinna;
Din andes kraft låt mig, o Jesus, vinna;
Ack, låt mig nåd för dina ögon finna!
7.
All världens ljus, liksom en morgonstjärna
Du rinner upp att lysa, värma, värna
De jordens barn, som sig till himlen ärna;
Jag skådar dig, jag följer dig så gärna.
8.
Pris dig som ej tillstadde mig att sova
I syndens sömn; min mun förmår ej lova
Den nåd, varmed du värdes mig begåva:
Mitt hjärta tag, tag mot den ringa håva.
9.
Försonare, du har för mig och alla
Tömt vredens kalk och smakat dödens galla.
Dig vill jag tro, dig älska, dig åkalla
Och med din hjälp ej mer i synden falla.