Go herrar, länen mig ert öra
till salig Dumboms lefverne!
Om det ej ledsnar er att höra,
så tör det roa er kanske.
Han föddes, enligt ödets domar,
helt naken hit på jordens ring;
men sen han kom till rikedomar,
så brast det honom ingenting.
I vaggan hade han med nöd
en gammal käring, som såg om sig,
vardt därför illa sjuk — men kom sig,
och lefde sen allt till sin död.
Till karaktären from och god,
var han ej snar att blifva retad;
men sågs han någon gång förtretad,
så var det uti vredesmod.
Det fel han haft i ungdomsvåren,
att vara pojke förr än karl,
man ganska visligt anmärkt har;
men detta fel försvann med åren.
Till ingen man han afund bar;
han såg väl ganska snedt på alla,
men det bör man ej lastbart kalla,
ty han var vindögd, stackars karl.
Man äfven mycket folk hört klandra,
att han dem öfver axeln sett;
om det så är, så har det skett,
för det han längre var än andra.
Ett muntert lag han gärna väljde,
men hatade allt fåfängt snack;
teg nästan alltid när han sväljde,
och sväljde alltid när han drack.
I Par Bricoll han aldrig hunnit
bli något särdeles stort ljus,
ty mestadels man honom funnit
plakat utaf ett enda rus.
Som auktor skref han kors och tvärs,
höll tal i Grenna, tal i Trosa.
Om någon gång hans vers var prosa,
så var hans prosa aldrig vers.
I stylen var han älskare
utaf det tydliga och lätta;
”ty,” sade han — och det med rätta —,
”ju simplare, ju enklare.”
I Dumboms ungdomstid begaf sig,
att han predikade en gång;
men hans predikan var ej lång,
ty han vid ingången kom af sig.
En annan skulle blitt förbannadt
brydd vid en sådan händelse;
men Dumbom fann sig ett tu tre
och slöt precist där som han stannat.
På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder öfverallt placerat,
där stora städer stryka fram.
Också — om ej hans dagbok ljuger —
skall på gästgifvargårdarna
i Småland ätas mycket bra,
ifall man matsäck har som duger.
God kunskap salig Dumbom hade
om både människor och djur;
och märkligt var det som han sade
en gång om kräftornas natur.
Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade:
"Nej, ingen dör så grymt som dessa,"
skrek han, "ty de dö lefvande."
Teologien höll han på
i tretti år med vid sin pipa,
men kunde aldrig rätt begripa
hvad ingen mänska kan förstå.
I politiken var hans tro,
hvad ingen bonde plär förgäta:
att om man mjölka vill sin ko,
bör man ock ge den till att äta.
Uti moralen kom han fram
med den besynnerliga lära,
att det som gör hvar mänskas skam
kan aldrig göra någons ära.
Som fysikus han vågat hysa
en tanka, något djärf kanske:
han trodde ljuset skapt att lysa
och mänskans öga för att se.
Men som han uti allt for varligt,
så medgaf han, försiktigtvis,
att ljus för tjufvarna var farligt
och för en blind af ringa pris.
Hans tanka var — ehvad man säger
till bördens loford och försvar —,
att den förtjänst en mänska har
är ingen ann, än den hon äger.
En hans finansplan väl förtjänar
att nämnas för sin nyhets skuld;
den lyder så: “Ju mer man länar,
dess mer man sätter sig i skuld.”
Också i metafysikan
var Dumbom en förfärlig bjässe;
ty det var han, som skillnan fann
emellan esse och non esse.
Spörj, forskare, så långt du gitter,
hvad residents som själen har!
Det bästa svar blir Dumboms svar:
"Min vän, hon sitter där hon sitter."
I medicin höll Dumbom för,
ehvad man därom må glosera,
att den helt säkert nytta gör
åt medici, om intet flera.
En stor spektaklernes patron,
fann Dumbom, att hos oss som andra
man därvid sällan har att klandra
förutom pjäsen och aktion.
Man hört hur mången auktor skriker,
när minsta fel bestraffning fann;
men Dumbom tålte lätt kritiker,
så snart de rörde någon ann.
Om han ej söng så satans bra,
så kom det mest af den resonen
— precist som i vår opera —,
att salig Dumbom ej höll tonen.
Men det, hvari han lyckats bäst,
var konsten att ta ut charader,
som man kan se af nästa rader
i svaret till en näsvis präst.
Jag tror, att prästen hette Trälund …
Lik godt! … “Mitt första,” sade han,
“är fä, mitt andra hund.” — “Minsann,”
föll Dumbom in, “ert hela — Fähund.”
Om i “Joujou de Normandie”
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventeradt.
Att vara gift och vara slaf
höll han för samma i det mesta,
och, ibland äktenskap, det bästa
det äktenskap, som ej blir af.
Må hvem som kan och hvem som vill
sin flykt åt högre rymder spänna;
den vise Dumboms sats var denna:
“Jag lefver helst, när jag är till.”
Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp —
O vandringsman! γνῶθι σεαυτόν.