Du, som af skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig — och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död —
kom så en fläkt ifrån det höga
och ljus och lif i världen böd.
Och ljuset kom, och lifvet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.
Kring rymden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.
Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen af en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.
Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;
men liflig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.
På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden hviskade om nöjen,
och skogen suckade om kval;
och vrede var i hafvets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.
Hämnd gick att blixtens pilar hvässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm. —
O lefvande förstånd af tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Hvem fattade dig, Skönhet? — Ingen
förutan den som älska vet.
För mig, när du naturen målar
till himlar utaf ljus och väl,
hvad är du? — Återbrutna strålar
af Hilmas bild uti min själ.
Hon är det i min själ, hvars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel,
där hon gudomligheten är.
Du, som af skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig — och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blef liljans växt, och hennes
den friska glansen af din hy.
Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas,
och västanfläkten har din gång.
Ej nog — du själfva fasan gläder,
du fyller afgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.
Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare,
och frågar, i hvad skepnad fattas,
att, öm och god och glad och mild,
vår högsta dyrkan värdig skattas, —
då visas han mig i din bild.
I kungars slott, i hof och städer
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.
Jag gick att visdomsdjupet spörja;
din tanka ref mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.
Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.
Du, som af skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig — och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.
Förgäfves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer:
i dina spår af minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.