Bugen er
till jorden ner,
skåden, I starka och raska,
gravens brädd
med knotor klädd
och er vita aska!
Märk, vid trenne skovlars kast,
hur er glans försvann i hast:
gömda och glömda bli benen.
Bugen er
till jorden ner,
neder till griftestenen.
Men ändå
akten på
klockan i templet, som ljuder,
vid den röst,
som ert bröst,
er en himmel bjuder:
sjung i muntra snillens lag,
bägarn glatt vid bordet tag,
när livsbesvären besvära:
men ändå
akten på
att er lärare ära.