30. »Sen är jag, syster,
din sorg att båda,
ty nödtvungen jag
min närmaste bedrövat.
På morgonen föll
vid Fjoturlunden,
den bäste furste,
som bodde i världen,
som alla hövdingar
på halsen stod.»
Sigrun sade:
31 »Dig skola alla
eder bita,
som du hade
åt Helge svurit
vid floden Leiptrs
lysande vatten
och vid Vågens
våta sten.
32. Segle ej det skepp,
som seglar med dig,
fast förlig vind
efter fartyget blåser!
Löpe ej den häst,
som löper med dig,
fast för fiender
du flykta skall!
33. Bite ej det svärd,
som svänges av dig,
om ej dig själv
det sjunger om huvudet.
På dig vore hämnad
Helges död,
om du vore en varg
i villande skog
utan egendom
och all gamman
och föda ej finge,
om de fallne du ej åte.»
Dag sade:
34. »Vansinnig, syster,
och från vettet du är,
då du önskar ofärd
åt egen broder.
Oden ensam
allt ont vållar,
ty mellan släktingar
söndring han stiftat.
35. Din broder röda
ringar dig bjuder,
hela Vandilsve
och Vigdalarne.
Tag halva boet
till bot för din sorg,
du smyckade brud,
jämte sönerna dina!»
Sigrun sade:
36. »Så säll jag ej sitter
vid Sevafjällen,
arla eUer särla,
att jag älskar livet,
om konungens krigare
ej kasta glans
och Vigblär ej hit
med hövdingen löper,
guldbetslade fålen,
och ej fursten jag hälsar.
37. Så hade Helge
hållit i rädsla
sina fiender alla
och fränderna deras,
som getter vilda
för vargen springa,
fuUa av fasa,
från fjället ned.
38. Helge så högt
över hövdingar stod
som ädelformad
ask över törne,
och som daggstänkt hjort
bland djuren går
och huvudet bär
högre än alla
och hornen glänsa
mot himmelen själv.»