Skön är, o kung, din dubbelkrona:
Den sjelf du vann med bragders rätt.
Bär den som hittills, och försona
Din samtid med en kungaätt.
Mot dagens tadel, dagens fara
Beskyddar lätt den gyllne ring;
Men kungar måste äfven svara
På häfdernas Allshärjarting.
Der är, o kung, ej folket ringa,
Men mången hög är ringa der,
Ty våldet der förutan klinga
Och smickret utan tunga är.
Väl dig, CARL JOHAN! för din ära
Du finner der en oköpt tolk;
Den tolken är ditt hjerta nära:
Ditt skonade, ditt fria folk.
Och du, som ärfva skall hans spira,
Ärf ock hans nit för rätt och lag!
Prins, skönare kan du ej fira,
Än nu du gjort, din födslodag.
Som klippan på de fasta grunder,
Står Nordens thron på Nordens lag,
Med hjessan trygg mot himlens dunder,
Och foten fast mot böljans slag.
Från Södern hänger, och till Norden,
En mäktig våg bland stjernors här.
Hon håller verlden jemnt: på jorden
Rättvisan hennes afbild är.
De minsta välden, som de största,
Dem bär, dem upprätthåller hon.
Ett domarsäte var den första,
Och det blir ock den sista thron.
Du lagens nyss upplåtna öga,
Du tunga uppå Themis våg,
Hell dig af låga och af höga,
Du väntade af hög och låg!
Du länk från folket till monarken,
Den svages skygd, den trycktes hopp!
Som fordom Israel till arken,
Till dig allt landet blickar opp:
Det skörderika land, det sköna!
I vågor går den gyllne slätt,
Och stilla susa lunder gröna: —
Omgärda dem med frid och rätt!
Glöm ej, hvad våldet blott vill glömma,
De ädlas tröst, de visas bud:
”På jorden måste menskor dömma.
Men öfver stjernor dömmer Gud.”