Natt är och mörker. Stormen vräker den vilda sjö.
Skall då i kalla vågor hoppet för evigt dö?
Lärjungaskaran fåfängt styr »till den andra strand.»
Röster ur dimman stiga: »dårar, det finns ej land!»
Vädret är mot dem ständigt. Fast de ha rott med makt,
Knappast en famn af vägen än de tillryggalagt.
»Dårar», igen det skallar, »trotset gör döf och blind,
Styren, som vädret bjuder, följen med tidens vind!»
Tacklet i blåsten hviner. Jullen som kastad boll
Faller och åter studsar upp utan återhåll.
Yttersta mörkret kommit. Märken ej duga mer,
Eller, om än de finnas, ögat ej mer dem ser.
Stormens basuner ropa vidt öfver vågors slätt,
Dånande, afgrundsdofva: »styrkan har ensam rätt».
Gälla cymbaler svara: »lifvets minut är kort,
Kom att i nöjets hvirflar glömma dess jämmer bort!»
Men vid fjärde väkten sprider
Öfver hafvet sig ett sken,
Mästarn öfver vågen skrider
Fram i majestät allen.
Dämpad domnar böljans dyning,
Dimman remnar i hans spår,
Och en hög, en himmelsk gryning
Fram ur österns portar går.
Lilla skara! Se, han stiger
I din båt ur vågen opp,
Fruktan skingras, suckan tiger,
Hjärtat fylls af nytändt hopp.
Helga stund! På vreda vatten,
Som dem bådat död och graf,
Synes Han, som förr i natten
Gick på Galiléens haf.
Säg oss, o Herre, säg oss! Lider det snart ej dit?
Syns ej en glimt i natten, ljusnande, skimmerhvit?
Rörs ej en flik på hafvet redan af Mästarns dräkt?
Närmas den stora stunden, tidernas fjärde väkt?