Det sägs, hon tycker sig vara stor,
Fast hon får såsom tjänsthjon slita.
Han är student, hennes ende bror,
Och hon är så glad åt den mössan hvita.
Och sången stolt genom gatan går,
Och fanorna fladdra, och skaror följa.
Hon känner hans röst, hur den klarast slår
Med toner, som genom de andres bölja.
De hvälfva vårliga ord dit in,
Där hon stökar i kökets skymmande imma,
De fylla hvar vrå — de hvirfla i sinn
Som gyllene stoft i en solskensstrimma.
Där är han: nog skall han kasta en blick
Dit in, där hon göms bak grofva gardinen —
Men han såg åt den andra sidan och gick
Förbi som de alle, stolt i minen.
Nog skulle hon låtsat, som ej hon det sett,
Ej hade han ens behöft att nicka —
De andre kunde ha vinkat och lett
Och trott, han hälsat en vanlig flicka.
Och händerna fatta i stöket igen,
Och ögonen brottas med skymmande tårar,
Och sången tonar i fjärran än
Om sanning och ljus i lifvets vårar.