Han kommit från orgiers yra
Hem helt lefnadsmätt.
Han står i fönstret och blickar
Vid nytänd cigarett.
Än hvilar i hans armar
En domnad känning kvar
Af famnade midjors rundning
Och fängslande armars par.
Än hör han suset af röster,
Kvinnors jublande skri,
Pianots störtande toner,
En hvinande melodi,
Och skratt, med hvars raglande vågor
Liksom ett hån slog opp
Mot all lifvets klara glädje
Och rena sorg och hopp.
Han blickar mot vintrig morgon.
Lätt i månens ljus
Snöskyar ila undan
Öfver tigande, tunga hus.
Då hör han med ens, hur nere
I gården det glammar gladt,
Hör ljudande slag af klappträn
Och höga skratt på skratt.
De låta så underligt klara,
De ha styrkan kvar i klang.
Det är, som om vaken lifsfröjd
Ut i löjena sprang.
Matt det ur rutor lyser.
Därinne gestalter han
Ser i rykande imma
Röra sig af och an.
Nu minnes han dem från kvällen:
Där ha de knogande stått,
När synder i jubel dansat,
Och dygden sofvit godt.
Och fuktig kyla viftat
Kring slit i vinternatt.
Än stiger ur friska lynnen
Glammet, morgongladt.