På vänliga villan vid Sundet
Är jublande fäst i dag.
På rägnet kom det solsken:
Man går i hagen ett slag.
Så mjukt ur daggigt löfvärk
Slår trädgårddångarn sin drill
I luft, som mäktig vällukt
Ångar klar och still.
Och rosenbuskarna droppa,
Och gräset tindrar vått,
Och ljusa klädningar hållas
Åt i lifven och lyftas smått.
Från skämtande kavaljerer
I stämning, varm och glad,
Havannaröken blånar
Om bokars hängande blad.
Från skratt ur täta bärsåen
Samfäldt klangen slår.
Dagen är frisk och fager,
Natten var stormigt svår.
Man går till badhusbryggan.
Dit in i tjutande natt
Ett vackert vrak har drifvit
Från vresig Kattegatt.
Det ligger med vända kölen
Nu lugnt på sandig grund,
Och buktiga plankor glittra
Mot vänligt blånande sund.
Damerna smidigt huka
Mot bryggans räck sig ned —
Af rundade, ljusa midjor
Ett sommarfagert led.
Små soliga, fina böljor
Smeka med älskligt krus
Vraket, som ville de sona
Sin gårdagsvredes brus.
De ha en historia från natten
Om kärfva karlatag
Med slitande storm och mörker
Och ösande böljeslag.
Om lif, som vid hala skrofvet
Sig kämpande hakat fast. —
Ett brustet knifblad skiner
I tjärad planka hvast.
Ett knifblad skiner i solen
Lugnt, som ej hade i natt
I knakande timret det huggits
På stormig Kattegatt,
Som hade det icke darrat
För hand, som fast det slog,
Så stålet brast och böljan
Sitt flämtande byte tog.
Och mockan doftar, likören
Kallar på skådande grupp.
Man trippar mot villan varsamt
På fuktiga gångarne upp.