Prästen har gått, och glädjen är lös
Bland fördomsfria gäster.
Nyss en och ann vid hörnet frös,
Ej beredd på finare fäster.
Vattenöst är hetärens pilt.
Han sofver vid mödernehärden
I sirliga spetsar och brokig filt,
Så lik hvar nyfödd i världen.
Och hvem är hans far? Ja, fråga det,
När nattvind i husen rycker
Och fattar i smygande, fega fjät,
Och spåren igen den trycker.
Ja, spörj, där salongens fönster du ser
Den rika glansen bära,
Där aning om hvad i dunkel sker
Ger rodnad åt kinder skära.
Och spörj, hvems lustiga gullet är,
Som glider ifrån gemaken
Dit ned, där dess klang som ett hånskratt skär —
Hos synden, kall och naken,
Där ock af en lomhörd klart det hörs
Hur i samfundsfogar det tager
Vid hvarje ord, som ej ljuda törs
I hem och vid ljusan dager.
Och glädjen är lös, och prästen har gått.
Vänliga, hungriga satar
Har gillet som gäster och faddrar fått:
Ingen gudshåfvorna ratar.
Ej hycklas en välment tanke på
Hvad af barnet månde blifva —
Härifrån kan ej tiden få
Illusioner att sönderrifva.
Varorna rosas: hvar ed är full
Och stolt som en svensk om natten.
Stämningen växer, hetärens gull
Klingar ur skarpa skratten.
Och genom nattens jublande låt
Det hörs, hur det sakta kvider,
Där ljuder en djup och dallrande gråt.
Något det är, som lider.