Din blick är en fjäril: på blomsterjagt
Den sväfvar o morgonens skimrande prakt
2Blott skönhet att dricka.
Och lita på dig, det förs ingen flicka!
Ditt ord är, som såpbubblan, grannt men skört:
Det gäller ej längre, se'n det förfört.
Fagerkindade, älskade mö!
Kärleken lär oss att lefva och dö.
Hvad jag var fordom jag är icke mer.
Djupt sköt din blick i mitt innersta ner.
Såg du mitt inre, då talte visst du
4Icke som nu!
Du rosar dig sjelf, men jag känner likväl:
Hvar jungfru du möter förtjusar din själ.
2Din kärlek, lik stunden,
Den ligger på knä för hvar blomma i lunden.
Du känner ej trohet i lust och nöd:
Du brinner minutligt, liksom ett glöd.
Fullt är mitt hjerta, det klappar och slår,
Vingburen vind kring mig hvisslande går.
Hör du, Maria, än ett ord: när försvann
Qvinnan hos dig och när blef du en man,
Hård såsom klippan för böljande sjön,
4Kall såsom snön?
En stormvind, du sade, omkring dig far:
Så grip då dess örnstarka luftvingars par,
2Och följ den kring verlden!
Jag önskar så glädje, som lycka på färden!
En glädje med kinden, som nordens mö,
En lycka med panna och barm som snö!
Farväl då, Maria, mitt ve och väl!
För evigt på jorden. Farväl! Farväl!