Vauxhallen börjas, min bror,
mängden är talrik och stor;
fladdrande lockar,
mångfärgade vippor;
fröknar i flockar,
vestaler i knippor;
jämnlikhet, kvalm och musik,
glacer, förkylning, hektik,
frillor och fruar och fri republik.
Friheten bor i vårt land: –
drängar bland stjärnor och band –
vila och vandring
och små reflexioner;
bifall och klandring
på dräkt och personer;
gummor i styv konkarong,
döttrar i trängtan och tvång:
skall då den balen ej börjas en gång?
Stanna min vän, om du vill;
se vilken dråplig quadrille!
Se den Seigneuren
med sprattlande vador;
känn den odören
av mysk och pomador;
väpna ditt öga med glas,
se vad den nymfen har grace,
kinder av safflor och barm av karkas.
Himmel nu mörknar vår sal!
Skumrasket skymmer vår bal;
knuffar och hinder,
malice och fleuretter;
flottiga kinder
och os av kotletter;
äntlig ett månsken av ljus,
kackling och buller och sus,
ledsnad, utdunstning, behov utav snus.
Trängseln nu gör mig förtärd. –
Vauxhall! du liknar vår värld:
mänskan där fiker
och svettas otroligt;
väsnas och skriker
och tror sig ha roligt;
tråkar i stoj och besvär,
knotar, fronderar och svär,
men ej dess mindre så gärna är där.