1.
Ur djupen, ur syndenes grundlösa dy,
Och utur förbannelsens gropar,
Til Nådenes grundlösa haf öfwer sky
Jag suckar, och beder, och ropar:
Gud vare mig syndare nådig!
2.
Jag usle har djefwulen offrat min själ,
Och kroppen är åt kötsliga lustar:
De woro mitt herrskap, och jag deras träl,
Däröfwer jag hjertligen pustar.
Gud vare mig syndare nådig!
3.
Jag hafwer med werlden i öfwerdåd rändt,
Mot Herran i himmelen rasat,
Min rygg, men ej ansiktet, til Honom wändt,
Och aldrig för helwitet fasat.
Gud vare mig syndare nådig!
4.
Nu törs jag ej träda för HErranom fram,
Ty synden har stildt osz så wida;
Jag ligger begrafwen i blygsel och skam,
Och måste i elände qwida:
Gud vare mig syndare nådig!
5.
Då Gud med basuna-röst utgaf Sin Lag
Wek folket af räddhoga fjerran.
Ach! huru wil jag uppå wredenes dag
Wäl kunna bestå in för HErran?
Gud vare mig syndare nådig!
6.
Si, HErren är helig, jag sölad i träck,
Han eld, jag är halmstrå och tjära:
För helighet går jag i asko och säck,
Hur' wille jag gå Honom nära!
Gud vare mig syndare nådig!
7.
Jag bäfwar, då jag up åt himmelen ser:
Där stå mina synder beskrefna.
Och slår jag min ögon til jordena ner,
Där äro de alla bedrefna.
Gud vare mig syndare nådig!
8.
Up öfwer mig står en förtörnader Gud,
Och helwitet gapar inunder;
På sidorna syndernas klagande ljud,
Och lagsens förskräckande dunder.
Gud vare mig syndare nådig!
9.
Mig förestår domen, mig följer på rygg
Den ewiga, saliga döden;
Omkring mig är werlden, som skapar sig stygg,
Och innom är samwets-glöden.
Gud vare mig syndare nådig!
10.
Hwart wil jag mig vända? Hwar tager jag tröst
I sådana jämmer och smärta?
Fort , fort mina händer, slå häftigt det bröst,
Som hyser mitt syndiga hjerta.
Gud vare mig syndare nådig!
11.
Slog Moses på klippan med stafwen en gång,
Så måste hon brista i floder:
Ach! kunde jag märka et dylika språng
Af lustarnas stenhårda moder!
Gud vare mig syndare nådig!
12.
Ach otrigna hjerta, hwi wilt du mig så,
Nu efteråt plåga och qwälja,
Som smickrade fordom, at du måtte få,
Mig synda-förgiftet at swälja?
Gud vare mig syndare nådig!
13.
Dock om du skalt blifwa med alfware wäckt,
Så bör du i stycker förkråszas:
Då blifwer du offer, som Gudi ät täckt,
Och jag utaf nöden förloszas.
Gud vare mig syndare nådig!
14.
Ach! HErre slå sönder mitt hjerta af sten,
Och skapa i stället et annat.
Gör själen från all sin orenlighet ren:
Jag hafwer nu lustan förbannat.
Gud vare mig syndare nådig!
15.
Min Gud, mig ej bort frå Ditt ansigte drif,
Och tag ej ifrå mig Din Anda!
I hjertat desz rika hugswalelse skrif:
Lät blod mina tårar beblanda.
Gud vare mig syndare nådig!
16.
Jag menar det blodet, som flytdr så mildt,
Af Nåda-stols wingarna neder;
Det hafwer Din wredes förbannelse stilt.
Det tror jag och tröstligen beder:
Gud vare mig syndare nådig!