Djupt inne bland trädgårdens äppelblom
en mangård somnat i juninatten,
der dimman töfvar kring träskets vatten.
En ensam skriande lom
ger som relief åt det vida, tysta…
En natt för tankarna just att nysta
ur minnets härfva en ljusröd tråd,
en natt, då hjertat igen har råd
att flöda öfver och skänka nåd
och lägga styfbarnen kyssta ―.
Blåtöcknigt uddar sig skogens bryn
mot morgonrodnadens trakter.
I öppna fönstret en luftig syn:
den genomskinliga qvinnohyn
har fått sin färgton af sjelfva skyn
och af sommarnattljusets makter.
Hon är ― jo, vänta ― hon är som bäst
i gamla huset en hedersgäst,
som fångats med fina funder
i väna maskor af kärlek knutna
till framtids fröjder ännu ej njutna:
― vårsommarens största under!
Karl A. Tavaststjerna.