Moder, visa ej den lilla
Allt för mycket himlens stjernor;
Lär ej henne allt för mycket
Känna mörkrets gyllne lampor!
Ser du icke, att hon är
En till oss förirrad engel?
Väck ej tanken uppå själens
Stjernbelysta väg i rymden!
Tänk dig blott ett barn en afton
Borta från sitt hem hos andra,
Men hos andra väl bekanta
Inte lär det då bege sig
Ensamt hem igenom mörkret?
Ser det deremot, att vägen
År belyst af tusen lyktor
Trygg och banad, lätt att finna . . .?