1.
Var man må nu väl glädja sig,
här är stor fröjd å färde,
ty nu är Gud oss nådelig,
som voro döden värde.
Han haver allom sagt det till,
att han barmhärtig vara vill.
Vad kan vårt hopp förtränga?
2.
Jag under satan fången låg
och kunde mig ej hjälpa.
Den synd, som rådde i min håg,
i grund mig ville stjälpa.
Min synd mig till förtvivlan drev,
mitt samvets dom orygglig blev,
och helvetet stod öppet.
3.
Men Gud av sin barmhärtighet
sin' ögon till mig vände.
Han såg i nåd min uselhet
och hjälp av höjden sände.
Ändock jag var av synder full,
var han för mig en Fader huld
och lät sig om mig vårda.
4.
Till ende Sonen sade han:
Jag måste mig förbarma.
Far ner uti det syndaland
och lös de fångar arma
av deras synd och stora nöd,
fräls dem ifrån en evig död
och låt dem med dig leva.
5.
Sin Fader Sonen lydig var,
kom till mig här på jorden.
I mänskligheten uppenbar,
är han min broder voden.
Sin kärlek ville han bete
och frälste mig från allt det ve,
som jag förskyllt att lida.
6.
För mig sitt liv, sitt dyra blod
han ville icke spara,
att för den dom mig förestod
jag måtte tryggad vara.
Han blev hos Gud min löftesman,
uti hans död min synd försvann.
Så är jag frälsad vorden.
7.
Han upp till Fadern for igen
från denna världs elände
och i mitt bröst Hugsvalaren,
den helge Ande, sände,
den i min nöd skall trösta mig,
mig stödja på min bättringsstig
och i all sanning leda.
8.
Ty vare pris i evighet
och lov förutan ände
Guds eviga barmhärtighet,
som oss den hjälpen sände
och nederslog i Kristi död
synd, helvete och dödens nöd.
Ho kan oss nu fördärva?