1.
Var jag går i skogar, berg och dalar,
följer mig en vän, jag hör hans röst.
Han osynlig är, men till mig talar,
talar stundom varning, stundom tröst.
Han, min Herde, gick för mig i döden,
men han lever i all evighet.
/: Sina får han följer, vårdar,
föder med osäglig trofasthet. :/
2.
Allt vad vi på färden kan behöva,
allt för evigt har jag i min vän.
Allt som här mitt hjärta kan bedröva
känner han och tröstar mig igen.
När långt borta tycks mig vännen kära,
jag då minns hans ord: En liten tid,
/: sen en tid igen, och jag är nära,
då blir åter fröjd och frid. :/
3.
När på Tomas Segerfursten tänker,
ser att tyngd och tvivlande han går,
skyndar han och honom nåden skänker
att få se och röra vid hans sår.
Tomas, rörd av Jesu varma hjärta,
övervunnen av hans marterskrud,
/: ropar, fylld av fröjd och kärlekssmärta:
O min Herre och min Gud! :/
4.
Endast du, Uppståndne, kan mig frälsa,
endast du är med mig var jag går.
Dina sår är läkedom och hälsa.
Fäst min tro vid dig, att hem jag når.
Genom liv och död du, Herre, led mig.
Låt mig uppstå, klädd i renhets skrud,
/: frälst och salig ropa, när jag ser dig:
O min Herre och min Gud! :/