Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din död, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd,
där dina frälsta bo.
Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men, Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet.
Du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.
En gång, när slutat är allt ve,
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser.
Och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!