“Ack, om jag kund' få komma till min lilla vän i qväll,
Visst vore det stor glädje och fröjd,
Men om jag finge hvila på lilla vännens arm,
Så vore jag af hjertat förnöjd!
“Till dig så har jag friat uti årena fem,
Och dig så har jag utvalt till min vän;
Men nu har jag sport utaf dig, min lilla vän,
Att jag aldrig får följa dig i säng.
“Om alla berg och backar de vore utaf gull
Och vattnet vore vändt uti vin, —
Jag hellre skulle önska utaf hjerta och sinn',
Att du vore allra kärestan min.
“Inte har du att förvänta någon rikedom af mej,
Hvarken pengar, ej silfver eller gull:
Men ett uppriktigt hjerta det vill jag gifva dej,
Så länge som anden är uti mej.”
Men är det nu i sanning som du talat har till mej,
Att du hafver mig så hjertligt kär,
Så resa då hem till min kära faders gård
Och begära trolofning åt mej!
“På din kära faders gård, der var jag uti qväll,
Och de svara mig ett redeliget nej;
Men kan ej sköna jungfrun ta råd utaf sig sjelf
Och resa utaf landet med mej?
Hur skulle det gå an taga råd utaf sig sjelf
Och resa utaf landet med dej?
För när som du kommer åt främmande land,
Då tänker du att öfvergifva mej.
“Och huru skulle jag kunna öfvergifva dej;
Du är ju så rosenderöd?
— Sjelf Kristus på korset han svek ju ingen man,
Fast han led så stor pina och död!
@media screen{html.skin-theme-clientpref-night }@media screen and (prefers-color-scheme:dark){html.skin-theme-clientpref-os }
Gud gifve du komme i en andelig strid,
Gud gifve du komme i nöd,
Gud gifve att du komme på min kära faders gård,
Att bedja mig sjelfver om bröd!
“Ja, väl så kan jag komma i en andelig strid,
Och väl så kan jag komma uti nöd;
Men aldrig så kommer jag uppå din faders gård
Dig sjelfver att bedja om bröd!”
… När sju år var gångna och lupna förbi,
Då hörde Gud jungfrunes bön;
Då kom der den riddare på kryckor skridande
Och då var han både halter och blind.
“Stånder upp, stånder upp, mina söner, J två,
Och hemter eder fader in bröd!
Jag mins väl den dagen så väl som i går
Då riddaren led allsingen nöd.
“Stånder upp, stånder upp, mina söner, J två,
Och hemter eder fader in vin!
Jag mins väl den dagen så väl som i går,
Då han var allrakärasten min.
“Stånder upp, stånder upp, mina söner, J två,
Och hemter eder fader in gull!
Jag mins väl den dagen så väl som i går,
Då riddaren han var mig svekefull.
Och hennes kära fader han lydde deruppå,
Han gaf uppå orden grann akt,
Så drog han upp ett förgyllande svärd
Och högg honom hufvudet utaf.
Så tog han det hufvudet, så blodigt som det var,
Och kasta det i jungfrunes sköt:
“Och har det nu varit allra kärasten din,
Så visserlig begråter du det!”
“Ja, elfven den är ju väl aldrig så torr,
Att nog finns det vatten ibland,
Och blodet det är ju väl aldrig så tunnt,
Att nog är det tjockare än vand!
“Föraktad det blifver jag af alla menniskor
Och mest utaf lilla vännen kär;
Men Herren Gud, som i himmelen bor,
Han hjelper den, som fattiger är!“
Jungfrun skulle resa åt midsommarslek,
(Men linden hon domnar i lunden.)
Hon mötte en ulfver, han var så vred,
(För jungfrun var af älskogen vunnen.)
“Och, kära du ulfver, du bit inte mej;
Mitt röda gullband det skall jag gifva dej!”
Ditt röda gullband jag passar ej på;
Aldrig skall J det om armarne slå.
“Och, kära du ulfver, etc.
Min röda gullkrona den skall jag gifva dej!”
Din gullkrona röd jag passar ej på;
För aldrig skall du för altaret stå.
“Och, käre du ulfver, etc.
Min sölfspända sko den skall jag gifva dej!”
Din sölfspända sko jag passarr ej på;
Jag går hellre på mossar än jag går på bro.
“Och, kära du ulfver, etc.
Min gångare grå jag gifva skall dej!”
Din gångare grå jag passar ej på;
Hellre tager jag jungfrun, som sitter deruppå.
Och jungfrun hon ropte ett ömkeligt rop,
Det hördes fram till herr Peders midsommarslek.
Herr Peder han sadlar sin gångare röd,
Så red han långt fortare än fåglen han flög.
Herr Peder han hann inte fortare fram
Förrn ulfven har fostret ur jungfrunes barm.
Herr Peder han satte sig vid en rot,
(Men linden hon domnar i lunden.)
Der stack han ut sitt hjerteblod.
(För jungfrun hon var af älskogen vunnen.)
Jag vet så väl hvar det ståndar ett slott,
Det är så väl uppmuradt,
Med silfver och med rödan gull
Och marmonesten uppmuradt.
Uti det slottet der ståndar en bur
Med blader och dygdiga blommor,
Deruti bor en näktergal fin,
Som ljufligt sin tunga månd' röra.
Det kom en riddare ridande,
Fick höra den näktergal sjunga,
“Och hörer du, liten näktergal,
En visa jag bjuder dig qväda!
Dina fjädrar vill jag med gull beslå,
Din hals med perlor bekläda.”
Dina fjädrar med gull jag passar ej på,
Din perlor jag ej månde bära;
I verlden är jag en främmand' vildfågel,
Och ingen mig nu månde känna.
“Är du uti verlden en främmand' vildfågel
Och ingen dig mer nu månd' känna;
Visst qväljer dig hunger, köld eller snö,
Som faller på vägen den breda.”
— Ej qväljer mig hunger, köld eller snö,
Som faller på vägen den breda,
Mest qväljer mig en hemlig sorg,
Som gör mig stor ångest och sveda.
Jag hade mig en riddare båld,
En herre, så riker och mäktig;
Min styfmoder slog det hastigt omkull,
Som hon ej så hafva ville.
Mig skapte hon till en näktergal,
Bad mig all verlden omflyga;
Min broder skapte hon till en ulf,
Bad honom åt skogen utsmyga.
Hon önska' han aldrig skulle få bo,
Förr'n han skulle dricka hennes hjerteblod; ―
Sju år derefter så skedde.
Hon gick sig ut en sommarstund,
I rosendelunden spatsera,
Min broder det då så vredeligt såg,
Gaf noga akt uppå henne.
Han grep uti hennes venstra fot
Med ulfvekloen, den leda,
Ref ut hennes hjerta och drack hennes blod
Och blef på stunden helbregda.
Men jag, som är så liten en fågel
Och flyger i vilda skogen;
För aldrig fann jag bättre qvist
Än i den gröna linden.
“Och hörer du liten näktergal,
Ett bud jag beder dig höra:
I vinter kan du få sitta i min bur,
Till sommaren åter flyga.”
Och näktergal stod och tänkte sig om:
Jag aktar ej riddarens vilja.
Så grep han henne i sin venstra fot,
Som hon ej så hafva ville.
Han gick med henne hem till sin bur,
Tillstängde der dörrar och luckor,
Hon blef till många underlig djur,
Hon tänkte den riddaren mörda.
Först skapte hon sig till lejon och björn
Och sedan till andra små ormar,
Sist skapte hon sig till en stor lindorm,
Hon tänkte den riddaren mörda.
Så stack han henne med en liten knif,
Att blodet på golfvet månd' strömma,
Deraf rann upp en jungfru skön,
Hon stod alltsom en blomma.
Nu hafver jag frälst ditt unga lif
Af all din sorg och qvida;
Du säg mig nu din härkomst god
På faders och möderne sida!"
— Egypti lands konung, kär fadren min,
Hans drottning, min moder med ära
Är Egypti lands konung kär faderen din,
Hans drottning din moder med ära,
Förvisst är du då allra kärestan min,
Som för näktergal månde vära.
“Och jungfrun hon steg sig så högt upp i ek,
Och ulfven han gick på backen och skrek.
Och ulfven han gräfde den eken till rot
Och jungfrun gaf till ett hiskeligt rop.”