Vad suckar häcken?
Vad nordans storm som i tallen gnyr?
Vad viskar bäcken,
där genom dalen han sakta flyr?
Vad talar solen,
där över polen
hon majestätiskt går?
Vad andas hoppen
i rosenknoppen?
Vad menlös vilja
har dalens lilja?
Vad tänker sippan?
Vad menar klippan
där hotande och mörk hon står?
Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala:
O mänska, statt upp ur din nesliga dvala,
och höj dig till urlivets riken igen!
Om själv till ideernas värld du vill flytta,
i ljusets ideer från mörkrets förbytta,
som du vi förklarade följa dig än.
Du själv i materiens bojor dig lade:
ack, samma förfärliga öde vi hade,
ty följa vi måste varthelst du oss för.
Gemensam är kraften som magiskt oss driver,
befria blott tingen och frigjord du bliver,
befria dig själv och du fria dem gör