När morgonens stråle på rutorna faller,
Som lärka jag vaknar, när lärkan jag hör;
Jag flyr genom fönster, jag flyr genom galler,
Jag flyger till våren, som står utanför.
I natt kom, helt tyst, han från himlen tillbaka,
Der åter, på englabesök, han var gäst;
Han hviskar till jorden: ”Förlåt mig, min maka!
Du väntat; men nu är jag här, till vår fest.”
Och upp ur sin blund spritter rodnande bruden,
Och sveper i ljusgröna täcket sig tätt;
Han småler, och hämtar den smyckade skruden,
Och lofvar se bort, tills den sköna sig klädt.
Hon frågar: ”Nå väl! hvilka smycken består du?
Syren till mitt hår, och narciss till min barm?” —
Han svarar: ”Ja visst! efter andra ej trår du;
Men fagrast dig pryder, att själen är varm.”
Då spelar bland löfven den lyckliga flamman
Af ljuset, af lifvet, i söder, i nord;
Och alla små fåglar, de stafva tillsamman
På kärlekens bön, på onämneligt ord.
Men spörjs han: hvad vill all den leken betyda?
Då svarar han tvärt: ”Gör ej tiden mig lång!
Min pligt är, att älska; min fröjd är, att lyda;
Min tanka är blomma; min lära är sång.”
Min käraste är en soldat,
Min käraste kommer med fanan;
Till kamp mellan kärlek och hat,
Hör, trummorna hvirfla på banan!
När skogen står löfgrön i skrud,
Och hjeltelik sol går ur öster,
Trumpeterna ropa hans brud
Med jubel af smattrande röster.
Hon sitter på grönskande brant,
I klädnad så hvit som hans fana;
Hvad hjerta kan älska så sannt,
Som det, hvilket lurarna mana?
Sin väg han framför sig ser klar,
Ju mera sig striden förbistrar:
En stråle af framtida dar
På lansarnas spetsar der gnistrar.
O, hvad makt utan gräns, i det band,
Som till hjelten evärdligt oss drager!
Hvilken qvinna förskjuter den hand,
Som förärar en krona af lager?
När ett hjerta sig kallar för vårt,
Som i seger gevär för oss sträcker, —
Hvilken kärlek kan sofva så hårdt,
Att ej ärans basun honom väcker?
Längesedan skogens dufva,
Sädens ärla, gått till ro;
Slumra äfven Du, o Ljufva,
Der, hvar mina tankar bo.
Längesedan trast och siska
Sina tysta gömslor nått,
Träden till hvarandra hviska
En och annan saga blott.
Dunkla vingar sträcker friden
Öfver berg och sjö och dal,
Menskohjertat glömmer tiden,
Glömmer dagsbestyrens qval.
Men på blåa himla-ängen
Vandrar, silfverhvit, en hjord:
Sakta darrar cittersträngen
I dess glans, till sångens ord.
Herden, som den hjorden vallar,
Klädd i skir från topp till tå,
Njuter af det sken, som svallar
Hvart hans ljusa fötter gå.
Utåt stumma rymden glimma,
Vid hvart steg, hans drägt och staf;
Allt berör han med sin strimma,
Mången vagga, mången graf.
Och i ljumma luften bryter
Från hans läppar trollsång fram,
Som i stilla kretsar flyter
Öfver park och spegeldam.
Hörd af själen blott, den strömmar
Ut i nattens vida rund,
Formar sig till tusen drömmar,
Skönare från stund till stund.
Öfver häckar, öfver tegar
Hoppa de, från topp till topp,
Klättra, likt på gyllne stegar,
Till ditt kammarfönster opp.
Hvad de möta, hvad de sprida,
På och kring din hufvudgärd?
Det är lugn, du Englablida, —
Lugnet af din oskulds verld.
Hör du hvisknings-frågor ila,
Darrande, från blad till blad?
Lifvets skönhet gick till hvila,
På en skogsmörk lägerstad.
Toner klaga, facklor tändas,
Månen kastar ut sitt nät
Att för suckarna, som sändas,
Fånga hennes sista fjät.
Skall den sofvande väl vakna?
O, hvem vet det, om ej du?
Att en himmel kunna sakna,
Redan är en himmel ju!
Träd och berg i djupa tankar
Öfver gåtans lösning stå;
Endast bäcken hoppar, vankar,
Kysst af strålar då och då.
Känn dock åter sångarbuden
Från vår lyckas fordna tid!
Hör! de minnesgoda ljuden
Tala än om fröjd och frid!
Hjertats strängspel än kan bäfva,
Oförändradt, liksom förr;
Vännen vingar fått, att sväfva
Till sitt tempels fönsterdörr.
Kom! De svarta molnens flockar
Blixtrat ut och fly sin kos;
Kom med dina gyllne lockar,
Med min krona, med min ros!
När din nickning du förnyar,
Ler med dina blickars makt,
Möta mig, ur gyllne skyar,
Nattens stjernor, nattens prakt.
Hvad blänker på grenen af rosens träd?
En droppe, som tillrar och tindrar!
Hur ringa han är! hur skälfvande späd!
Men en sol i den lilla dock glindrar.
Hvad blänker på grenen af Lifvets träd?
En själ, som lider och njuter!
Hur trång hon sig känner! hur arm till och med!
Men en Gud hon inom sig dock sluter.
Så äro de båda speglar, förvisst,
Af ett ljus, som fyller all verlden;
Och båda bland törnen, först liksom sist,
Tillbringa blinken af färden.
Men droppen, hvad är han? En dagg, en tår,
Som vinden föraktar att spara.
Åt själen blott gafs ett lif, som består;
En ljusbild, som hon kan förvara.
Och glänser den klar — hur ljufligt är då,
Att vara en droppe af Lifvet!
Må vindarne komma, må vindarne gå:
Dig är det evärdliga gifvet.
Siare! jag står vid valet
Mellan lefnadsbanor flera;
Men med valet följer qvalet;
Gif mig råd till någondera!
Hvalen sig i hafvet tumlar,
Än åt djupet, än åt höjden;
Men han böljan för sig grumlar,
Jagar bort den skrämda fröjden,
Svanen på den klara vågen
Simmar genom sommarlunder;
Ser, förtjust i stilla hågen,
Himmel öfver, himmel under.
Lärkan har det ännu bättre,
Der hon fritt i rymden svingar;
Ingen stäcke, ingen fjättre
Hennes sång ock hennes vingar!
Må de dunkla makter verka
I det djup, der hvirflar brusa:
Lefvom vi, som svan och lärka,
I det Sköna, i det Ljusa!
Sällhet är du en dröm? — Nej! blott i dig vår själ
Vaken är, och en syn äger af evigt sannt!
Hjertat slumrar i gråt från dig, med stumt farväl;
Men du är dock dess morgons pant.
När den dagas, o bröst! intet har flytt sin kos;
När din längtan igen öppnar sitt ögonlock,
Se! ditt fordom står qvar, friskt som en daggstänkt ros,
Närd af sol, men af tårar ock.
Smärtans törne, det hör skönhetens blomning till:
Njut din glädje likväl; andas den fullt, och dö!
Allt, hvad heligt du tror, allt, hvad du ädelt vill,
Bär sin himmel i jordiskt frö.