Då sade Gudrun:
1. »Varför är du, Atle,
alltid, du Budles son,
ledsen till sinnes?
Vi ler du aldrig?
Mer gärna ville
jarlarne väl,
att vid män du talte
och mig såge.»
Atle svarade:
2. »Mig grämer, Gudrun,
Gjukes dotter,
vad Herkja mig
i hallen sade,
att hon såg dig och Tjodrek
sova under täcket
och lägga kärligt
linnet om er.»
3. »Dig om allt det
eder jag svärja
vill vid den heliga
vita stenen,
att jag med Tjodrek
gjorde ej sådant,
som kvinna eller man
ej kunde få företa.
4. Blott en enda gång
den orädde fursten,
härarnes hövding
om halsen jag föll.
Andra voro
våra samtal,
då vi två sorgsna
tillsamman språkade.
5. Till oss kom Tjodrek
med trettio man,
ingen enda lever
av alla de trettio.
Du avhänt mig broder
och brynjeklädda kämpar,
du avhänt mig samtliga
släktingar, de närmaste.
6. Sänd efter Saxe,
södermännens furste,
han kan viga vattnet
i vällande kittel.»
7. Sju hundraden män
in i hallen gingo,
innan konungens hustru
stack handen i kitteln.
Gudrun sade:
8. »Nu kommer ej Gunnar,
nu kallar jag ej Hogne,
aldrig mer jag ser
mina älskade bröder.
Med svärd skulle Hogne
slik orätt hämna,
nu har jag själv att visa
beskyllningens falskhet.»
9. Till bottnen hon sträckte
bländvit handlove,
och upp hon tog
ädelstenar.
»Skåden nu, män,
skuldlös är jag vorden,
genom heligt prov,
hur än kitteln sjuder.»
10. Då jublade Atles
hjärta i bröstet,
då Gudruns händer
han hela såg:
»Nu skall Herkja
hit till kitteln,
hon, som skyllde Gudrun
för skändlighet.»
11. Något ömkligt den ej såg,
som ej åsåg det,
hur på Herkja
händerna skållades.
Ned i ruttnande kärr
de körde den mön.
Så blev oförrätten Gudrun
återgäldad.