Om, Sånggudinna! till Ditt hulda bröst
Du förr mig tryckt, bland skuggorna i dalen,
Och gett mig harpan, gett mig sångens röst
För glädjens fest, till mulna stunders tröst,
Så öfvergif ej nu i sorgens höst
Din Fosterson åt lidandet och qualen.
Min dag är mulen. Blek förgängelse
Betäcker fällten. Gudar i det höga!
O! hvem af Er skall mildt förbarmande
Åt lifvets rosor purpurn återge,
En flyktad vår åt hoppets Elisé
Och glädjens solsken åt den usles öga?
Du, Sånggudinna! ensam det förmår.
En evig vårvind i Ditt fotspår susar
Och cyperkransen blomstrar i Ditt hår
I evig fägring. När Du harpan slår
Försmälter qualet i en hänryckt tår,
Och plågans ormar silfverstämman kjusar.
Du hört min suck och jag är åter säll.
Se, bildningskraften sina kedjor skakar.
Du sjelf, o, hell Dig! Sånggudinna hell!
Med glädjens Sylfer nedstår i mitt tjäll,
Där, lämnad åt mig sjelf en stormig quäll
Vid minnets trollsken drömmande jag vakar.
O! med Din stämma, ljuf som källans sus,
I sommardalen vandrande bland liljor,
Mitt hjerta sänk i höga känslors rus
När stjernan flammar i Olympens hus
Och fenstret i mitt tjäll, vid Månans ljus
Sitt skimmer kastar öfver golfvets tiljor.
Då med orfeiska lyrans harmoni
Förädla känslan, döfva lifvets smärta
Och lär mig sjunga, oskuldsfull och fri,
Om kyska lågor, själars sympati,
Den vises trotts mot Ödets tyranni
Och pliktens allmakt i ett dygdigt hjärta.