Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda,
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner.
O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda,
du är sändebud till honom som i ensamheten ber.
Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga,
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull,
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga,
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupat kull.
Du är min, o drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå.
Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla
att bevingat emot himlen genom stjärnekvällen gå.
Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like,
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud.
Kom ihåg mig, ljusets dotter, när du kommer i ditt rike,
låt mig lägga ned mitt huvud mot en flik utav din skrud.
Livet födde du och bar det fram på starka unga händer,
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst.
Steg med uppåt lyfta armar på vår lyckas sista bränder,
tog farväl av vår och sommar och steg ut i dödens höst.
Hösten fick du, vintern drack du skön tills hjärtat sakta skälvde,
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is.
Över dig en evig himmel, hård men stjärnesållad välvde,
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.