Lägst ned i dalens djup och bergets klyfta
och täta granens sorgeliga skugga
nyss flydde Timon undan världens åsyn
och undan åsyn — ack! mer svår att undfly —
den af sig själf, sin själ, sitt egit hjärta.
Än hade åldern icke plöjt hans panna,
och icke strött sin drifva i hans lockar,
och icke tyngt hans fjät och böjt hans skuldra
och släckt hans snilles eld — Men hvad ej åldern,
det hade sorgen redan gjort, och smärtans
fördolda gift, och känslans tysta brånad,
och svallet af de sjudande passioner,
och svekna hopp om nöjen — ack! som lofvat,
och ledsnan, mera grym, af dem — som hållit.
“Nu,” sade han, “I falska, tomma skuggor
af himmelsk sällhet, icke född för jorden,
ej född för mig, nu vänten er ej mera
att finna spåret till min dolda boning —
Och I, o grymme! I, som ej bedragen,
ack! alltför sanna, verkeliga plågor:
förtryck och fanatism och list och afund
och tusen och än tusen lifvets plågor,
er trotsar jag att finna mer ert offer:
stängd är jag evigt från er syn och dagens.
Här vill jag, lycklig, glömmas och förglömma,
här endast lefva med er, trogne vänner,
välgörare, odödelige snillen,
som före mig försmåddes och försvunnen —
Och när en dag jag somnar denna sömnen,
så djup, så lång, så ljuf för en olycklig,
skall ingen tvungen tår min aska gäcka
och ingen skald sig i mitt lof besjunga.
Blott om en sårad vän, en dårad älskling,
förvillad af sitt kval och nattens skuggor,
fann detta skjul för stormens hot och mörkrets,
och såg, vid skymten af de tända blixtar,
på ekens mossbelupna stam min harpa,
förutan strängar hvisslande i vinden,
och kände den igen — då skall han höja
en suck till himlen, sorgens suck ur hjärtat,
och säga: “Broder, du har gått!” — och sedan
med tystnad leta mina ben tillsammans
och ge dem åt den mor, som ej förskjuter,
och lägga blott en otäljd sten på grafven,
och skänka den en enda tår af känsla,
och strö därpå en enda handfull blommor,
af dessa fältets enkla, blyga blommor,
som aldrig vuxit under mänskors öga.” —
Så talte Timon, och med rösten bruten
lög sig en stillhet, som hans själ ej kände.
Ty såsom hafvets dyning efter stormen
var svallet af hans själ — Där ännu blödde
det svagt förbundna djupa sår af smärtan;
där blickade ännu det sorgsna minnet
åt flydda tiders rymd — Ej gret han mera,
men på den bleknade, förtärda kinden
var ännu spåret af den tår som runnit.
Han log — men löjet i hans mörka öga
var såsom lampans natteliga strålar,
som månans strålar ur de spridda molnen,
när höstens dimmor hvila tungt i dalen. —
“Jag ser det,” sade Timon, “svag, o gudar,
ack! alltför svag är säfvens strid mot stormen,
och flarnets dammar mot den breda strömmen,
och dygd och vishet i ett dödligt hjärta!
Dig ensam, tidens långsamma, men säkra,
men omotståndeliga kraft — dig tillhör,
dig och din son och Dödens broder Glömskan,
att kyla denna brand af Etnas lågor,
att läka detta sår af seklers smärta.” —
Så ändtlig trött att strida och att klaga,
föll han vanmäktig på sin kalla torfbädd —
Mild, opåkallad, kom för första gången,
kom, sakta sjunkande på silkesvingar,
de olycksfullas vän, den tysta sömnen,
och doftade sin vallmo kring hans hjässa
och andades sin balsam i hans ådror.
Ej mer, som fordom, hotande och vilda,
med ormar i sitt hår och mordets dolkar,
uppstego kvalets drömmar ur tartaren
att spöka för hans syn — men hoppets skuggor,
i lätta silfverskir med band af rosor,
och glädjens lifligare ljusa hamnar,
i himlens stjärnbeströdda azurskrudar,
kringfläktade hans själ — Och när de flydde
vid morgontimmans vink och solens anblick,
då var det denna gång ej fasans åska,
som skakade hans bädd och slog hans skuldra
och ropade: “Statt upp, o slaf, till plågor!”
Men sakta friskna nu de dufna lemmar,
och villigt öppnar sig hans blick för dagen,
och när den öppnas — Gud! hvad glada röster
af himmelsk harmoni ha nått hans öra!
likt rösten af de helige på Horeb
ljuft sammanstämde med serafers harpor,
när Herrans salighet besöker jorden —
Stum, till sin grottas öppning smyger Timon
och lyss och tviflar, åter lyss och undrar;
en hemlig dragning rycker hän hans hjärta,
och foten följer dit hans hjärta drages.
Nu kastar han sig upp för klippans höjder
och ser med vidgadt öga öfver fältet,
och ser, att hvad han hört och känt — är sanning.
Där, tätt i nejden af hans mörka grotta,
hvar fordom Grälet, Sveket, Politiken
och Lyckans hunger med druiden dvaldes,
där — hvilken gud har skiftat denna vildmark
och klädt dess nakna sand med blomstrets sammet
och bytt dess gula barr i palmens grönska? —
där är det, från den enkla smakens boning,
som ljudet utgår af de sällas röster.
Och nu, se där! Där komma de på fältet
och dansa, hand i hand, i kärlig omkrets
det fria nöjets otillärda dansar.
Ej stort är deras tal: en mor, två döttrar,
en son — men för dem, efter dem, omkring dem
sprids talrik skaran af de stilla dygder:
Tro, Sämja, Redlighet och Frid och Oskuld,
och Godheten — hvars blickar smälta själen,
och Ömheten — som ler med halfva tårar,
och Vänskapen — som går med blottadt hjärta,
och Kärleken — men ej den blinda kärlek,
det troll med vingar och förrädisk tunga,
som rasar, njuter, ångrar sig och flyktar,
nej, detta himlens barn, som evigt fäster
med oupplösligt band två makars hjärtan —
Och när de lyfta ögat uti höjden
och se den sorgsna enslingen på klippan
tillbedjande utsträcka sina armar,
då fly de ej hans syn — men öppna villigt
ett rum i glädjens krets, och le och vinka
en vänskaps vink, och ropa: “Främling, nalkas!”
Hvem lyder denna vink, om nu ej Timon?
Nu, snabb som blixten, störtar han dit neder,
och mötes med ett ömt förtroligt famntag;
nu blandar han sig glad i deras lekar,
ler deras löjen, känner deras känslor,
och andas dygden med den luft de andas.
Och när han åter omvändt till sin klyfta,
då tycker han sig se, hur hvalfvet ljusnar
och gläder sig och vidgas med hans hjärta —
“Välsignad,” ropar han, “välsignad evigt,
(I, himlens älskade! I, jordens ädle!)
den stund, som gaf er åt min sälla åsyn!
Från denna stunden glömmer jag att lida,
och smärtan halkar lätt utöfver själen,
och fastnar någon gång dess pil och sårar,
då ser jag er igen — och såret läkes.
Och nu, hvad gör mig världen och dess bländsken,
de storas nåd emot de godas aktning,
och dårars lof emot de visas bifall,
och seklers minne mot ett nu af sällhet
och mot en vänskapsblick af dig — Kristina.