Dig Kärlek, från min känslas vår,
Jag vigt min lyra och mitt snille.
På hoppets blomster, i ditt spår,
Jag vandrat opp i sångmörs gille.
Hur mången gång, med hänryckt själ,
Vid månens sken i myrtendalar,
Ditt lov jag klingat, och – likväl
Med otack guden mig betalar.
Carl Johan höjt sin segerarm –
Europa sina fjättrar bryter
Och Nordens lejon än sin harm
Kring blodbegjutna slätter ryter.
Vad åskor av ett jättekrig
Från Ebros strand till Elbens ljunga!
Månn ej naturen ämnat mig
Att dessa hjältebragder sjunga?
Må hända ock jag ämnad var
I sanningarnas djup att leta,
Och banorna för solens char
Och lagarna för stjärnan veta,
Att ana detta väsens dag,
Som, gömd för dödlighetens öga,
För hjärtats känslor stiftar lag,
För solars kordans i det höga.
O, du som milt vid korsets stam
Ditt stjärnbeströdda huvud vilar,
Ur kulor vinkar ångern fram
Och tröst åt nödens tårblick smilar,
Ja, vist du tänkte, Religion,
Mig templets gyllne harpa räcka
Att prisa nådens himlatron
Och känslans offereldar väcka.
Men intet hopp sin fyllnad vann –
I magisk boja evigt sluten
Jag fåfängt tillber min tyrann
Och vekt försuckar livsminuten.
Snart i de mörka vilorum
Mig döden för och porten stänger –
Snart klagolutan evigt stum
I susande cypressen hänger.
Då skall en tärna, frisk och glad
Som vårens gyllne morgontimma,
Sig närma till min lägerstad
Vid aftonrodnans bleka strimma.
Och medan sakta dit hon går
Skall västan kring dess slöja kryssa
Och fläkta hennes mörka hår
Och hennes rosenkinder kyssa.
Må häpen vid min grav hon stå,
En andaktstår i ögat ile
Och bävande hon viske så:
I ro den ädla skalden vile!
Då skall i gravens svarta mull
Min aska än av vällust spritta,
Och anden, öm och smäktansfull,
Ur blåa himlar nedertitta.