Skön är lagren allestädes,
Äfven på kalotten skön:
Och hvart menskligt hjerta glädes,
När förtjensten får sin lön.
Kort hvar annan krans dock varar,
Men ett halft århundra tål,
Mannens hela lif förklarar
Ärans grönskande symbol.
Gyllne moln i morgonlandet
Hur de bleknat bort och dött!
Qvällens land, väl dig, som fann det
Hoppfullt än och rosenrödt!
Visa hvad som visas sällan,
Hur tiaren sitter skönt,
Fridens sinnebild, emellan
Silfverhår och lagergrönt.
Och när qvällsoln slocknat, stiger
Månen, solens Prokansler,
Minnets stjerna opp, och viger
Saknaden, som gråter der.