Ensam och förglömd jag ilar
öfver hedens dunkla stig,
Vid hvar sten och buske hvilar
Skuggan, gömd att skrämma mig —
Gud! som hafver barnen kär,
Se till den, som liten är!
Mamma slumrar ner i mullen,
Hör ej gossens klagan mer;
Hyddan öde står på kullen,
Kulna vindar hvina der,
Och i vinternatten lång
Ljuder ulvens klagosång.
Fordom, fordom ljöd derinne
Aftonpsalm vid spishällns brand,
Då för barnets glada sinne
Sörjde flitig modershand.
Ingen spinner och mig ger
Nja helgdags-kläder mer.
Ingen suckar, då jag gråter,
Ingen glädes, när jag ler;
Då jag går, att komma åter
Ingen hjertlig röst mig ber —
Ack! så ensam under skyn
Går en tomte blott i byn.
Skynda, ila! snart du hinner
Någon vänligt öppnad dörr;
Fast ej lågan mera brinner
I den hydda, der du förr
Bad och somnade hvar qväll,
På din moders arm så säll!
Månan, svept i mörka skyar,
Är mitt hulda vandringsljus,
Blyg jag nalkas gård och byar,
Fönstren glindra i hvart hus:
Barnen dansa gladt omkring
Dukadt bord i syskonring.
Ack! låt opp för lilla gossen,
Himlen är af mörker skymd,
Der mitt tak med stjerneblossen
Höjs i nattens kalla rymd ...
Låt mig slumra få, i qväll,
På din hårda spisehäll!”
@media screen{html.skin-theme-clientpref-night }@media screen and (prefers-color-scheme:dark){html.skin-theme-clientpref-os }