En gång satt Tiden, barn ännu,
På morgonskyn och lekte,
Och lockens guldflod, klyfd i tu,
En sakta vestan smekte.
Hans ande ur en snäckas skum
En verld af bubblor väckte,
Och gladdes, då mot himlens rum
De sina banor sträckte.
Han såg på ytan land och haf
I färgrik teckning glänsa,
Och strålar, hvilka dagen gaf,
Likt zoner dem begränsa.
När så hans verldsklot flögo opp
Med prakt i morgonglöden,
Då tänkte han på jordens lopp,
På mensklighetens öden:
Hur sjelf en bubbla, jorden samm
I rymdens haf och lyste;
Men blott förgänglighet sken fram
Ur allt hvad skönt hon hyste.
Nu blåser han från rörets spets
Ett klot ännu i dagen.
Hur högt, hur skönt! det gör en krets,
På ljusa skyar dragen!
Han tar sitt timglas och vill se
Af lif hur många stunder
Förunnas åt hans skapelse,
Af glans och färg ett under.
Då smyger tyst i bubblans spår
En vindflägt, löser banden;
Hon brister, faller, i en tår
Förvandlad, ned på handen.
Han suckar, emot handen böjd:
”Så några stunder flera,
Och lifvets skönhet, menskors fröjd,
Är blott en tår — ej mera”.