Att taga rävar är en särskild konst
om icke just ibland de sköna.
Att jaga dem för hund på öppen mark
för fattigman lär ej sig löna,
ty därtill fordras dyra don
förutom det att räven har det laget
att icke gå på öppen mark,
ty helst bak busken gör han slaget.
Nåväl, man tar en gammal åtel –
en åtel är ett självdött djur –
tillräckligt ruttet för en Mickel,
som, fastän han är stor filur,
likväl har sinne för den höga smaken.
I åteln lägger man stryknin,
ett gift som fås på apoteken
och brukas ock i medicin.
Sen runtomkring man kastar brockar –-
en brock är en bit bröd med flott –
den dödar ej, den bara lockar
och är med åteln i komplott.
Nåväl, vår Mickel kommer, äter;
ger strax ett skri, ett fasligt ett,
gör skutt i luften, väter
och lämnar livet under stank.
*
Så går det till att ludra räv,
en vidrig sak att se och höra,
men när det icke finnes andra sätt
vad skall i Herrans namn man göra?