Suomi, mitt folk, mina fäders land!
Arma och älskade moder!
Länge du burit förtryckets band;
skall väl ditt lidande rågas till rand,
fattar du aldrig ditt roder?
Bröt du, mitt folk, bland sten och is
härlig din hembygd förgäfves?
Har du den värnat till andras pris,
svingat ditt spjut på krigarevis,
utan att lönen kräfves?
Klingade Vainämös kantele vidt
utan ett eko att väcka?
Ursprungsordet, var ej det ditt?
Har du förgäfves din Sampo smidt,
vetat med trolldom förskräcka?
Finska lejon! Din främlingsvakt
länkade hårdt dina öden,
kväfde ditt rytande, bröt din makt,
har som en stut dig på slaktbänk lagt,
hånande dig in i döden.
Mången din pliktförgätne son
trampat dig uppblåst på nacken.
Modersmjölken, som sugits ifrån
gifmilda spenar, belönats med hån;
– det var den enda tacken!
Suomi vak upp, så är natten all,
vakna mitt lejon och res dig!
Krossa enhvar dig vill drifva i vall,
slå, dem till marken, knall och fall!
Talrika söner ges dig.
Först när du vaknar, och vaknar vred,
kunna vi ändtligen andas.
Den; som föraktar de djupa led
sopas i kull som ett rotlöst träd;
– då är det morgonen randas!
Suomi, mitt folk, mina fäders land!
Moder, du älskade, dyra!
Nu har du nog af förtryckets band,
låt ej ditt lidande rågas till rand!
Herren din Gud skall styra!